Mediepolitiken omnämndes inte med ett ord i Stefan Löfvens regeringsförklaring. En gång hördes "public service", men då handlade det om betydelsen av kultur för alla.
Visst, jag är partisk, men jag hade hoppats att frågan om villkoren för medier och journalistikens roll för den fria åsiktsbildningen någon gång kunde ta sig in på listan över centrala politikområden. Så skedde inte nu, och inte heller under alliansregeringens år vid makten.
Den som ska hantera dessa frågor blir kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke. Om Löfvens ministerlista i övrigt får sägas var rätt väntad så var denna utnämning den verkliga skrällen.
Pressen på henne kommer att bli hård. Kultursfären är krävande och utslungar gärna förkastelsedomar över den som trampar snett. Hon ska ansvara för frågor som två ministrar tidigare delade på. Och så är det då mediemarknaden där omvandlingen är dramatisk. Digitaliseringen påverkar inte bara papperstidningarnas upplagor, utan också radiolyssnandet och tv-tittandet, vilket kommer att ställa de stora public service-bolagen inför tuffa utmaningar. Finansieringsmodellen via tv-licensen krackelerar, samtidigt som en alltmer frustrerad tidningsbransch ropar efter schysta spelregler.
Riksdagen har (flera gånger) beslutat att reklamskatten – en ren straffbeskattning på papperstidningar – ska avskaffas. Men alliansregeringen har öppet trotsat riksdagens beslut. En annan fråga är den högre momssatsen på tidningarnas digitala upplagor, ännu en pålaga som pressar tidningsföretag i denna omvandlingstid. Mången gång har den avgångna kultur- och medieministern hörts beklaga att journalistjobben blir färre i landet men inte lagt många strån i kors för en rimligare mediepolitik. Alla dessa icke-hanterade frågor får nu Alice Bah Kuhnke på sitt bord.
Och det är bråttom.