I all rättmätig yra över svenska skidframgångar har vi glömt bort de önskemål många av oss hade inför OS – att våra idrottare skulle dissa det löjliga snacket om att idrott och politik inte hör ihop och ta chansen att säga ett sanningens ord om situationen för homosexuella och andra i Ryssland. Det har de inte gjort vad jag har märkt. Det är synd.
Men vad sjutton. Man vill ju inte vara en glädjedödare. Om det är för mycket begärt att Jessica Lindell Vikarby ska köra i regnbågsstavar eller Teodor Petersson ska hångla upp Emil Jönsson på prispallen efter sprintstafetten, så okej. Det kanske är dags att gå vidare.
Det finns ett annat gäng som har fått lugna dagar när vi varit upptagna med att ha våra tummar i ögonen på Putin och svenska idrottare. Våra idrottare gör ändå tillfälliga gästspel i diktaturerna och har små möjligheter att påverka. Det finns andra framträdande svenskar som förtjänar betydligt hårdare tryck på sig. Våra stora svenska företag är betydligt mer pålästa och har klart mer långsiktiga intressen, men har ändå en mystisk dragning till att mysa med världens mest korrupta länder.
Telia Sonera har tjänat miljarder i länder som Vitryssland och Uzbekistan (rankad på plats 163 på The Economists demokratilista, med endast Turkmenistan, Tchad och Nordkorea efter sig). Ett statligt bolag som tjänar pengar i diktaturer, och dessutom i samma veva hjälper diktaturerna att via det avancerade mobilnätet hålla koll på sina medborgare … Jo, det är så klart värre än att hockeybossen Christer Englund gång på gång avsvär sig allt ansvar för idrottens roll som demokratispridare (även om det också är en skam).
Vårt lokalt omfamnade Saab har kilat stadigt med hela arabiska halvön (som inte direkt håller sig på den övre halvan av demokratirankningen …) och har beväpnat en rad diktaturer genom åren. Inklusive Saudiarabien – världens wahhabitiska centrum där gästarbetare hålls inlåsta och misshandlas, brottslingar halshuggs offentligt och det råder allmän kvinnoapartheid (landet har plats 162 på nämnda demokratilista).
För att nämna två exempel. Det finns så klart många fler. Det är gammal god tradition för svenska företag att mysa runt med en rad av världens värstingar: Kina, Eritrea, Tchad, Libyen, Sudan… och Ryssland, så klart. När Veckans affärer gick igenom våra största företag visade det sig att 26 av 31 handlade med en eller flera av världens 15 värsta diktaturer (Nordkorea är den enda Sverige inte har intressen i, men det kanske handlar mer om den nordkoreanska betalningsförmågan än att de piskar sin befolkning).
Det är också gammal god tradition att, precis som i idrottsvärlden, skjuta ifrån sig allt ansvar. Idrottarna säger att de måste rätta sig efter SOK:s regler. SOK säger att de bara gör som IOK vill. På Saab brukar man säga att det enda de kan göra är att följa regeringens och EU:s riktlinjer. Och än så länge finns inga demokratikrav när svenska företag gör utlandsaffärer.
Så i slutändan är vi som vanligt hänvisade till folks förmåga att se sig själva i spegeln. Och där känns ett Kalla-leende klart mer rättfärdigt än andra sorters guldgrin.