Det verkar inte bli något åtal för skottlossningen som ledde till att en 18-åring mördades i Skäggetorp. Detta trots att det fanns ett stort antal människor på plats. De som suttit häktade har släppts. Åklagaren Helene Gestrin har konstaterat att den avgörande pusselbiten saknas (Corren 12/11).
Det handlar knappast om bristande ambitioner från rättssamhällets sida. Helene Gestrin är en skicklig åklagare och mycket stora polisiära resurser har satts in i utredningen. Ändå förefaller rättssamhället stå sig slätt.
Rädsla för repressalier och lojalitet med gängen gör att de som var på plats under natten varken vill eller törs berätta vad som egentligen skedde. Berättigade farhågor väcks nu om hämndaktioner.
När rättssamhället inte lyckats ställa någon till svars finns risk för att medlemmarna i de rivaliserande gängen gör upp räkningen den blodiga vägen.
Gängen har i många stadsdelar skaffat sig sådant inflytande att vanliga människor i lokalsamhället hellre vänder bort blicken än vittnar om vad de upplevt. Skäggetorp, tillsammans med Berga och Ryd, är bostadsområden i Linköping som i en ny rapport från Rikskriminalens underrättelsetjänst beskrivs som platser där kriminella nätverk har stor påverkan på lokalsamhället.
Misstron mot myndigheter är utbredd. Få vågar vittna mot gängen. Polisens arbete förhindras med raffinerade medel, och till och med brandmän och ambulanspersonal kan råka illa ut under räddningsinsatser.
Conny Dahl, biträdande operativ chef för polisen i Östergötland, konstaterar i Corren (20/11) att polisen måste förbättra sitt förtroendekapital i dessa områden: ”Vi måste vara där och visa att vi bryr oss om deras problem.”
Det är rätt uppenbart att den polisiära närvaron inte varit tillräcklig. Långsiktigt förtroende måste byggas över tid – innan blåljusen och sirenerna slås på.
Sveket mot de boende i Skäggetorp, Ryd och Berga är dock inte bara polisiärt. Linköping är en resursstark kommun med stark ekonomi. Men det har inte funnits tillräcklig insikt om allvaret i de sociala problemen i vissa delar av Linköping. I flygets och ingenjörernas stad har alltför många saker sopats under mattan.
Tills de briserat.
Tecknen har funnits där länge. Gängkonflikter, bilbränder, slagsmål, knivskärningar, skottlossningar, knarkhandel, utpressning och till slut – ett gängrelaterat mord på en tonåring.
Corren har i flera år rapporterat om försöken att infiltrera krogvärlden och om att restaurangägare utsätts för hot och påtryckningar av gängkriminella. Linköpings verkliga profil i krogvärlden, Magnus Nystrand, har naket och ärligt berättat om hoten och trakasserierna, om hur han och hans barn varit tvungna att bära personlarm (Corren 30/10).
Det Magnus Nystrand berättat är något oerhört. I Linköping får alltså företagare räkna med att bli utsatta för rena gangsters. Man kunde ha förväntat sig att vanliga Linköpingsbor skulle resa sig som en man till stöd för en krögare som tvingats bort från sitt livsverk på grund av organiserad kriminalitet. Men reaktionerna har varit påfallande lama.
Denna liknöjdhet är det som verkligen gör mig rädd.