Ond bråd död mitt i den skiraste av försommartid. Det har präglat rapporteringen de senaste dagarna. Corren har berättat om barnamordet i det som föreföll vara en idyll norr om Motala. Vi har rapporterat om kvinnan som omkom efter att ha fallit från en balkong mitt i Norrköping, med flera personer som ögonvittnen. Och vi har skrivit om sorgen efter Arash Sharafadin som på kort tid gjorde sig ett namn som engagerad ungdomsledare och körde ihjäl sig på motorcykel.
När extrema händelser av detta slag inträffar startar ett intensivt nyhetsarbete på redaktionen. Vi arbetar för att få fram så mycket basfakta som möjligt. Vi söker igenom myndigheters diarier för att få fram dokument som kan kasta ljus över skeendet. Vi talar med ögonvittnen och tipsare och vi ringer och ringer.
Men när händelser av detta slag inträffar inleds också en intensiv publicistisk diskussion på ett mediehus som Corren. Vi börjar ofta med ett larm eller ett kortfattat tips, men efter några timmars nyhetsjakt har vi en hel mängd uppgifter och utsagor, rykten och fakta, ibland även motsägande uppgifter, att ta ställning till. Vi kollar och dubbelkollar.
Vi diskuterar vad av det vi fått fram som vi kan berätta i våra publiceringskanaler. Hur närgångna bilder kan vi visa? Hur ingående ska vi berätta om hur det ser ut på brotts- eller olycksplatsen? Ska vi berätta exakt var det hela hände? Och vad med namnpublicering? Men varför då? Varför inte ösa ut alla uppgifter vi kommer över?
Det är en fråga om trovärdighet, det viktigaste kapitalet ett mediehus har och som tar tid att bygga upp men som kan spillas bort på kort tid. Det vi publicerar ska givetvis vara sant, vilket innebär att vi måste lägga stor omsorg vid faktainhämtning och källkritik.
Men att det är sant räcker inte, enligt det medieetiska regelverket. Det som ska publiceras ska också vara relevant. Medieetiken påbjuder stor försiktighet med namngivning av personer som misstänks för oegentligheter, med uppgifter som rör enskilda människors privatliv och att man visar särskild hänsyn gentemot olycks- och brottsoffer.
På Corren har vi valt att hålla en ganska återhållsam linje i dessa dödsfall. Vi återger så få detaljer som möjligt av hänsyn till offren. Vi valde dock att berätta att det är det mördade barnets mamma som är misstänkt, eftersom det finns en principiellt viktig fråga i denna tragedi. Den rör fäders rätt till umgänge med sina barn och sociala myndigheters rutiner vid larm om barn som far illa. Motala kommun har gjort en lex Sara-anmälning för att genomlysa om barnet kunde ha räddats med ett annat agerande.
Det finns andra medier som valt att ge fler detaljer. Det gör att vi får en del frågor om varför vi ”blir frånåkta” av exempelvis kvällstidningarna. Allra längst går – som vanligt – en del sajter och bloggar som saknar ansvariga utgivare och lättsinnigt sprider rykten, halvsanningar och fakta i en osalig blandning.
Det inträffar någon gång att andra medier kommer före oss lokalmedier när det gäller händelser i vårt närområde. Men det är faktiskt sällan. Vi har det bästa kontaktnätet inom våra bevakningsområden och får lyckligtvis många tips. Sedan är det en annan sak vad vi väljer att publicera. ”Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning.” Begreppet lämnar utrymme för tolkning, men drar en tydlig linje mot ren sensationslystnad.