Häromdagen träffade jag Walaa och Samer från Syrien. De kom till Sverige för en dryg månad sedan och bor nu i en campingstuga i Linköping i väntan på uppehållstillstånd.
När jag frågade dem vad de tycker om Sverige och Linköping möttes jag av en tirad av översvallande superlativ. Alla de har träffat är så vänliga, så hjälpsamma, så generösa. Människor kommer till dem med kläder och mat, leksaker till barnen och ger dem gratis svenskundervisning. Livet känns tryggt för första gången på flera år. För yngsta barnet, fött mitt under brinnande krig, är livet tryggt för första gången någonsin.
Det var hjärtknipande att se deras tacksamhet. Dels så klart för att jag blir glad över att höra att det finns Linköpingsbor som så generöst och självklart delar med sig. Men allra mest för att de ännu inte vet vad som också finns i landet de kommit till.
Walaa och Samer har hukat under bombmattorna i Aleppo och Idlib. De har sett allt de byggt upp för sig och sina närmaste pulvriseras. De har tagit sig igenom helvetesresor, med en treåring under armen i en liten, trång båt utan bränsle i tanken, de har forcerat taggtråd i Ungern och fotvandrat genom serbiska berg. Nu har de ändå kraften att visa tacksamhet. Och förvåning över att de svenskar de träffat är så blygsamma att de knappt vill ta emot denna tacksamhet.
Även jag rodnade klädsamt, trots att jag inte gjort något mer för dem än lyssnat på deras historia. Och tvekade innan jag ändå bestämde mig för att ställa frågan.
Men nog vet ni att det finns en hel del svenskar som inte vill ha er här?
De tittade på mig med oförstående blick, och skakade sen på huvudet. Nej ... Vad menar du? Det har vi inte märkt av.
Nu brinner det flyktingboenden lite överallt i Sverige. På olika sajter på internet hejas det på.
”Bränn ner allihopa men spika igen dörrar o fönster innan.” ”Härligt folk som fixar detta.” ”Bränn, bränn, bränn.” ”Äntligen gör någon något.” ”Om det nu ska va till någon nytta att bränna ner så får man vänta tills det är fullt, så det kan bli max effekt.” ”Mer bränslen och stickor … det värmer svenska folket.” ”Bränn ner skiten.”
Ett litet, litet urval av de kommentarer som finns i olika Facebookgrupper, ofta sådana som heter saker i stil med "Vi som hejar på Sverigedemokraterna". Vilket verkar vara ett befogat namn. Vad jag har sett har Jimmie Åkesson, som verkligen skulle ha makt att i alla fall dämpa hetsen, inte på något sätt försökt få stopp på terrordåden.
Tvärtom har hans riktiga länk till hatmobben, riksdagskollegan Kent Ekeroth, denna höst känt vinden i ryggen och skruvat upp sin redan hårdföra retorik. På ett valmöte i Trelleborg i helgen hetsade han från scenen: ”För Sverige innebär detta vår undergång. Det innebär på ganska kort sikt slutet för Sverige som en svensk nation.” Vilket genast hyllades på en av landets nazistiska sajter, där skribenten häpnade över hur fritt Ekeroth talade: "...det Kent gjorde idag var att legitimera alla närvarande svenskars kamp om tillvaron." I sociala medier har Ekeroth fortsatt, där han varje dag går över ännu en gräns i att hetsa massorna och misstänkliggöra dem som kommer hit. Allra helst de barn och ungdomar som kommer ensamma.
Flyktingsituationen är ingen lätt match, vare sig för de som flyr eller det svenska samhället. Vi måste ta utmaningarna på allvar, så klart. Men allt vi gör måste grundas i att vi vet vad de som kommer hit flyr ifrån. Den som vet det och ändå tycker att man ska bränna ner alltihop med igenspikade dörrar och fönster är sjuk i huvudet.
Och så nu, på morgonen, bekräftades att det som hände i Trollhättan i går utreds som ett hatbrott. Det mesta tyder på att gärningsmannen hade rasistiska motiv, och valde sina offer med omsorg. För detta hyllas han så klart av nätpöbeln.
Nu måste hetsen få ett slut. Nu.