I huvudsak lät sig omvärlden dåras och förföras. Den enda plumpen i protokollet ur tysk synpunkt var att en färgad, en ”Untermensch”, nämligen Jesse Owens blev spelens mest överlägsne idrottsman.
Under året blev Heinrich Himmler chef för den tyska polisen, vilket var ett första viktigt steg mot bl.a. Auschwitz. Hitler utsåg även Hermann Göring till chef för den andra fyraårsplanen och därmed prioriterades den tyska upprustningen framför samhällets alla andra behov.
Men sommaren 1936 var det få som såg konsekvenserna av det som skedde bakom all den olympiska storslagenheten där hotellrummen hade god standard, allt skedde som planerat och alla tåg gick i tid.
Det blir till stora delar befängt om man rakt av jämför de olympiska spelen i Sotji med dem i Berlin 78 år tidigare. Putin är ingen Hitler. Men det är omöjligt att blunda för de stora likheter som ändå föreligger. Även för Putin har spelen haft stor betydelse som markör utåt och inåt av Rysslands återvunna maktposition och som symbol för den ryska statens återfödelse ur nedgång och förfall.
Det finns ett psykologiskt trauma som tydligt förenar den tyska Weimarrepubliken med Jeltsintidens Ryssland. En period med totalt sönderfall, galopperande inflation och för miljoner människor ett handlöst fall ner i yttersta fattigdom. De olympiska spelen i Sotji var Putins triumfatoriska fanfar över statsmaktens återupprättande och ett sätt att markera rätten att vara stolt över Ryssland efter år av förnedring.
Men som åskådare får vi inte låta oss dåras. Vi har det historiska exemplet att luta oss mot. Vi måste förstå att i samma stund som Charlotte Kalla fyllde våra hjärtan med glädje lät Putin sin marionett, den ukrainske presidenten Janukovytj, sätta in inrikestrupperna mot Majdantorget i Kiev och släppa lös sina prickskyttar från taken runt torget. Man hade kunnat förvänta sig att våldsanvändningen skulle fått anstå till efter de olympiska spelen. Men läget tycks ha blivit så prekärt att Putin/Janukovytj såg våldsanvändning som oundviklig. I Putins dröm att inom Rysslands gränser vinna Sovjetunionen åter blev ett antal ukrainska mänskoliv en försumbar kostnadspost.
I skrivande stund tycks både Janukovytj och Putin stå som förlorare. Kiev behärskas av de oppositionella och den ukrainske presidenten har flytt till Charkov i nordöstra Ukraina, där han ännu kanske har kvar ett visst stöd.
Återstår att se om han är beredd att mobilisera de ryssvänliga krafterna i öster och driva maktspelet till dess yttersta gräns. För Putin borde det vara lika kortsiktigt som onödigt att stödja något som leder till Ukrainas sönderfall. När och om vardagen återvänder kommer en ukrainsk regering, hur den än ser ut, att fortsatt vara beroende av ryska gasleveranser och ryskt ekonomiskt stöd.
För övrigt anser jag att Gotland måste försvaras.