Men när man ser det raserade svenska försvaret är det svårt att inte fälla tårar. 1999 beskrev jag i DN (26 nov) ganska väl den ryska militära utveckling som väntade oss. Jag var då en av få försvarsvänliga röster och bemöttes med hån snarare än argument. Alarmister var etiketten som klistrades på oss som då krävde förstärkningar av försvaret.
Efter Georgienkriget 2008 var jag en av dem som förutsade utvecklingen i Ukraina (SvD 8 dec), men till föga nytta. Regeringen Reinfeldt började dock tala om att Sverige skulle försvaras, men inte hur och med vad. Man lyfte fram en underfinansierad målbild av försvaret 2020 och talade om den i presens, som om den försvarsmakten redan fanns.
I realiteten fortsatte man att nedrusta. Folkpartiet krävde mer pengar till försvaret men landets säkerhet var aldrig så viktigt att Alliansens sammanhållning fick äventyras. Socialdemokraterna försvarsbudgetar underskred också alltid regeringens.
Till slut havererade den svenska säkerhetspolitiken. ÖB sa att landet kunde försvaras en vecka. Det var en klar överdrift. Han måste ha menat Stockholmsområdet, eftersom resurserna inte räcker till mer. Dessutom talade han nog om det försvar som man nu hoppas skall finnas på plats 2023. Vår nye ÖB har lovat att man skall slåss till sista man och kvinna. Hur många extra timmars respit det skulle ge oss sa han inget om.
Debatten om ett svenskt Nato-medlemskap är stillsam och förs delvis oärligt från alla politiska partier. De borgerliga kräver en Nato-anslutning men utan att redovisa kostnader eller sambandet med Finland. Man vet att en Nato-anslutning kräver ett socialdemokratiskt klartecken, därav det lätta handlaget. Nato-frågan splittrar socialdemokraterna och partiets sammanhållning är viktigare än landets säkerhet. Man hävdar att ett utanförskap minskar konfliktrisken mellan Ryssland och Nato. Problemet är att man totalt undviker frågan om vilket försvar som krävs för att trygga ett Sverige utanför blocken.
Det är tänkbart att Sovjetunionen inte skulle ha anfallit oss, även om man såg oss som tillhörande Väst. Om det nu kommer till allvarliga motsättningar mellan Ryssland och Nato är läget ett annat. Ett närmast avrustat Sverige dras in i en sådan konflikt redan från början. Nato kan inte operera i de baltiska staterna utan baser i Sverige. Ryssland vill självklart förhindra en sådan basering. Möjligheter att tidigt sätta luftvärn på Gotland är sannolikt ett första steg i varje rysk operationsplan.
Värdlandsavtalet som snart ratificeras visar att vi förstår alliansfrihetens risker. Det utgör grunden för bilaterala avtal med USA. Ett starkare svenskt försvar skulle dock ge oss ett visst anstånd med att ropa på hjälp och kanske därmed politiskt hinna bidra till att dämpa en uppkommen kris. Samarbetet med finnarna har fördelar, men surrar oss hårt vid masten om Finland skulle bli angripet. En allians med Finland ökar därför beroendet av Nato/USA, tvärtemot vad som nu påstås.
För övrigt anser jag att värnplikt bör återinföras.