När svenskar talar om förhandlingar, vare sig det gäller inhemska eller internationella sådana, bygger resonemangen ofta på erfarenheter från den svenska arbetsmarknaden.
Det är en utgångspunkt som till och från leder fel när det gäller att hantera internationella konflikter. Nästan alla arbetsmarknadskonflikter måste lösas i någon form av samförstånd, därför att parterna vet att om något år ska man mötas igen och har man då gått för hårt fram kommer svinhugg att gå igen. Alla vet också att motparten behöver något att visa upp för sina medlemmar. Om inte annat att man har gjort sitt yttersta för att nå ett gott resultat. Huvuddelen av den förhandlingsutbildning som genomförs i Sverige hyllar också principen att man alltid bör skapa en ”vinna-vinna-situation” för att kunna nå en lösning.
Det är en förehandlingsfilosofi som inte sällan visar sig vara otillräcklig när det gäller att medla i väpnade konflikter. Det man kunde lära sig som förhandlare på Balkan var några bistra sanningar, dystra men helt nödvändiga att ta till sig om man ville nå resultat. Parterna hade förvisso inget emot att vinna något i en förhandling, men oftast föreföll det långt viktigare att motståndaren påtvingades en nackdel och en kostnad. Varje försök att erbjuda någon av parterna en fördel i förhoppning att därmed öppna för en kompromiss i en annan fråga, slutade alltid i besvikelse. Den som erhöll ett medgivande av något slag drabbades av omedelbar och total minnesförlust och gick helt oberörd tillbaka till rad ett i kravkatalogen.
Jag kunde också konstatera att det var nästan omöjligt att vid förhandlingsbordet förändra det militära läget i terrängen. Det förutsätter att man med militära maktmedel eller med mycket starka och trovärdiga ekonomiska påtryckningar, som verkligen gör rejält ont, kan tvinga en part i konflikten till sådana eftergifter. På Balkan drevs ett fredsfördrag igenom med hjälp av amerikanska bomber och hårda sanktioner mot Serbien. Omsätter man denna läxa till läget i Ukraina blir vissa slutsatser obehagliga men nödvändiga att dra.
Först att läget på Krim inte längre går att påverka med förhandlingar eftersom ryssarna betraktar affären som avslutad och militärt kontrollerar territoriet.
För det andra att läget i östra Ukraina fortsatt kan destabiliseras genom att en aggressiv rysk proteströrelse underblåses utan att Ryssland konkret kan bindas till detta och därmed knappast heller kan tvingas in som en förhandlingspart.
För det tredje att Putin med mycket stor sannolikhet expanderar sitt storryska projekt överallt där motståndet är svagt och möjligheter öppnar sig. Det innebär att han till slut mot vår vilja tvingar oss att sätta hårt mot hårt, eftersom den balkanska erfarenheten säger oss att ingen eftergift kommer att mötas med en motprestation. Det finns ingen väg runt det faktum att eftergifter från Putin får vi först om han finner att alternativen är mycket sämre och mer smärtsamma.
När förbundskansler Angela Merkel efter ett telefonsamtal säger att ”Putin lever i en annan värld” har hon tyvärr fel. Vi delar alla denna värld med Putin och dess villkor är hårda och utan något större mått av nåd.
För övrigt anser jag att Gotland måste försvaras.