I USA leder ofta presidenters omvalskampanjer till tuffare utrikespolitik och rent av till krig. Behov att visa handlingskraft skapar oemotståndliga frestelser. En första indikation är hur språket förändras. Motståndare förvandlas till Frankensteins monster medan egna intressen är ädla och oantastliga. Det går lätt om fienden lever upp till det monstruösa, som Saddam Hussein i Irak. Men med rätt verktyg kan även enklare maffiosos, som den serbiske presidenten Milosevic, blåsas upp till monsterformat.
De här iakttagelserna och Tip O’Neills visdomsord ger oss verktyg för att analysera den ryske presidenten Putins agerande. Här ska inte spillas många ord på ryssarnas utrikespolitiska mål. Sedan 1999 har jag varit övertygad om att de i sinom tid skulle försöka att inom Rysslands gränser vinna Sovjetunionen åter. Inte för att återskapa en kommunistisk världsmakt utan för att bygga en rysk stormakt, liknande det Ryssland som fanns före 1917.
Sovjets alla fiendebilder har nu getts nytt liv. Hotet från USA och Nato beskrivs som akut. Ideella västliga organisationer sägs infiltrera och underminera rysk kultur och ryska värden. I denna, den ryska folksjälens kamp mot utländsk omoral och hänsynslösa agenter, blir det nödvändigt att ryska medier talar med en röst och säger det som statsmakten har fastställt som rätt och riktigt. Den ortodoxa kyrkan har återfått sin förrevolutionära ställning och lever sitt liv väl integrerad med Putins maktsfär.
Den ryska propagandan ger Putin en ny dimension. Alltmer framstår han som den starke man Ryssland behöver i en ond värld. Snart är han den Lillefar som ställer allt tillrätta och kanske kan rent av tanken på en ny rysk ledardynasti se världens ljus! Problemet är att den som bygger på lögner blir deras fånge och slutligen kanske även deras offer. De ryska försöken att stärka banden till ultranationella rörelser i Europa för att skapa problem för EU är otrevliga. Märkligt nog kan man sluta ungerska nazister till sitt bröst och samtidigt visa avsky för ”fascisterna” i Kiev.
Det finns alltså grund för oro. Rysk utrikespolitik växer fram ur en lokal mylla av ultranationalism, propaganda och bilden av en stark ledare som vet bäst. Där gror ingen vilja till eftergifter eller kompromisser. För en stat vars legitimitet vilar på makten hos den starke ledaren är det fatalt om bilden av honom krakelerar. Minsta spricka kräver styrkedemonstrationer och ökar behovet av yttre och inte minst inre fiender. Då passar antisemitismen som handen i handsken och dess frammarsch i Ryssland är starkt oroande.
I en komplicerad verklighet kan maktutövning som tillgriper sådana medel leda till kaos. Spelet hamnar utanför all kontroll och blir i sig ett Frankensteins monster, långt farligare än den yttre fiende som man från början ville ta sig an. Förföljelser av ryska judar skulle i ett slag förändra världspolitiken mer än vad konflikten i Ukraina hittills har gjort.
För övrigt anser jag att Gotland måste försvaras.