Fungerar Almedalen som magnet för de viktigaste samtalen om vår samtid? Tittar man på antalet arrangemang och mängden besökare så borde svaret otvetydigt vara ja. Aldrig har det varit fler programpunkter och aldrig har fler trängts i Visbys medeltida gränder. Mediebevakningen är enorm. Corren har haft flera medarbetare på plats och har följt denna åsikternas Kiviks marknad på nyhetsplats och på ledarsidan. Nästa år lär det bli ännu större pådrag, då det är valår och mycket står på spel.
Många av dem jag träffat under denna vecka är Almedalsveteraner, samhällsintresserade som alltid sätter streck i agendan för dessa dagar.
Några som är här för första gången är positivt överraskade och räknar med att komma tillbaka. LiU:s rektor Helen Dannetun är en av dem.
Liksom varje år förs en debatt om kostnaderna för Almedalsevenemangen. Är det värt att åka dit? Är det inte bara en ankdamm där eliterna från olika samhällssfärer möts?
Landstingsrådet Marie Morell var sympatiskt transparent och mejlade mig sitt tuffa schema för att visa att hon gjorde nytta. Värdet av närvaro i Almedalen är en relevant diskussion, i synnerhet när det handlar om arrangemang som finansieras av skattemedel.
De stora organisationerna, partierna, PR-byråerna och företag plöjer ner stora belopp för att synas och höras. Den som har stora resurser får förstås en större megafon. Men det går också att komma till tals för den som har en mindre budget. Under politikerveckan går det att inleda informella samtal med makthavare som vanligen förskansar sig bakom väktarbemannade entréer. Det är inte så lätt att hålla på formaliteterna i kortärmat och sandaler i den galna trängseln längs Hästgatan, kroppspulsådern genom Visby.
I en tid där partierna tappar medlemmar, folkrörelserna kämpar för att överleva och pessimister talar om demokratins kris är det trots allt häpnadsväckande att tusentals människor möts för att diskutera politik, samhällsfrågor och värderingar.
Men årets viktigaste ögonöppnare är en kolumn av Ehsan Fadakar i Aftonbladet. Han konstaterar att de flesta som är här kan enas i sin fasa över de skränande nynazisterna i Svenskarnas parti eller över den intolerans om SD-ledaren Jimmie Åkesson visar mot gömda flyktingar. Men, frågar han sig, ”Var i helvete är alla invandrare?”
Efter att ha läst artikeln ser jag mig om med en annan blick. Jo, där är några bulgarer som jobbar på krogen på Sankt Hansgatan. Och där sitter två tiggare som verkar komma från Östeuropa, i kaoset på Donners plats. Men på alla de tusentals scener som finns i Almedalen?
Svenskt Näringsliv hade förvisso flugit in en Harvardprofessor och Sveriges Radio hade en forskare från London School of Economics på scen. Men när man bläddrar igenom det flera centimeter tjocka Almedalsprogrammet står en sak klar: dagens mångkulturella Sverige är extremt svagt representerat.
Efter en vår när kravaller skakat miljonprogramsområden i en rad städer, däribland Linköping, och konflikter genererar nya flyktingströmmar så står invandrings- och integrationsfrågorna i fokus.
Då behöver fler erfarenheter spelas in i samhällsdebatten. I Almedalen finns fortfarande de goda samtalen, där den som talar bemödar sig om att lyssna på den som har en annan uppfattning. Men för att Almedalen ska fortsätta att vara en relevant arena för debatt om samtidens viktiga frågor krävs en större bredd bland dem som släpps fram till ståborden på scen.