Central samverkan är också svårare än regional. Det fick jag en rikhaltig erfarenhet av som landshövding i Östergötland. Och detta gällde flera frågor, från kriser som tsunamin till mera vardaglig aktivitet som att försöka lösa bullerfrågor i Linköping.
Efter att ha fungerat som nationell samordnare mot idrottsrelaterat våld har jag fått vatten på min kvarn kring den ädla konsten att ta del av andras synpunkter. Den ”huliganutredning” som jag i färdigt skick presenterade i våras fick ett fantastiskt positivt bemötande överallt utom på Justitiedepartementet och Rikspolisstyrelsen. Där gillade man inte utredningen som ju tillsatts av ett annat departement, nämligen Kulturdepartementet med ansvar för idrottsfrågor. Flera läsare har säkert följt den långa resan som började med att låta polisen skicka ut egna polisräkningar där man relativt skönsmässigt och utan större insyn debiterade gruppen idrottsaktiebolag för sina kostnader.
Det var inte utan konvulsioner man under ett kraftigt opinionstryck beslöt att genomföra utredningens förslag att hantera också dessa arrangörer som avgiftsfria ideella föreningar (likt LHC i hockey). Reträtten maskerades av Justitiedepartementet genom att hävda att man också ville låta avgiftsfriheten gälla kulturarrangemang, till exempel sådana som drivs av kommuner som Linköping och Norrköping. Det var ett område jag enligt mina direktiv inte fick beröra och där jag aldrig haft en annan mening!
Detta att olika departement hamnar på kollisionskurs har jag också fått uppleva på ett annat område som huliganutredningen behandlade. Det gick att leda i bevis att våld, hot och trakasserier liksom kriminell infiltration förekommer alltför ofta inom elitidrotten. Ett högaktuellt område att ta upp på den politiska arenan kan man tycka. Men icke så! Beslutet blev i stället att slutbetänkandet inte skulle remissbehandlas på sedvanligt sätt, eftersom innehållet inte berör frågor på statsmaktsnivån! I stället ska frågorna behandlas på en hearing den 23 oktober. De som önskar har chevalereskt erbjudits att skriftligt skicka in synpunkter. Hade vi levt i en bananrepublik – vilket vi inte gör – hade man nog med fog kunnat anta att högre nivåer haft sina fingrar med i syltburken.
Varför blir det så här? Troligen eftersom fokus i polisfrågor, som tidigare låg på hur många man ska vara, nu ligger på hur polisen ska organiseras – inte på hur man ska arbeta.