Ibland tar man sig för pannan när politik och juridik möts. Två skilda världar som ibland har att samsas på samma planhalva. Ta idrotten som exempel. Över partigränserna är viljan i Sverige stark att stötta idrott i olika former. Detsamma gäller inom EU där man inom europarätten slagit fast att idrotten har en särställning. Som gossen Ruda kommer då EU:s konkurrensrättsregler som får sägas vara erkänt tuffa.
Det svenska Konkurrensverket har en längre tid hävdat att idrotten i detta hänseende inte har någon särart. När man arbetar kommersiellt ska organisationsformen inte ha någon betydelse. Det har fått verket att släpa idrotten – i detta fall i form av Svenska Bilsportförbundet – till domstol. I fyra år och till gissningsvis tvåsiffriga miljonbelopp har man trätt i denna fråga och i december 2012 kom ett slutligt utslag i Marknadsdomstolen. I något förenklad form slår domen fast att idrottsklubbar som arrangerar tävlingar med kommersiella inslag är att betrakta som företag. Deras rötter i ideell sektor anses sakna betydelse liksom tävlingens kommersiella storlek. Fler konkurrerande mästerskap borgar för ett bättre utbud och vad är det för fel med flera svenska mästare i samma tävlingsgren? Detta sista påstående gör jag i provokativt syfte.
Påföljderna om man inte följer konkurrensreglerna i EU är inte heller tandlösa. Till exempel kan en styrelsemedlem som ertappas drabbas av näringsförbud och personliga böter. Hur många ideellt arbetande människor vill utsätta sig för den risken? Draget till sin yttersta konsekvens skulle man kunna tänka sig följande scenario. Två idrottsföreningar i Linköping enas om att ordna en turnering i knattefotboll. Man bestämmer sig för att under turneringen ska alla ta 20 kr för korv med bröd. De två ”företagen” har då med konkurrensverkets synsätt gjort en kartellöverenskommelse och satt den fria konkurrensen ur spel. Kan en idrottsförening för övrigt få bidrag från en kommun om ett ”konkurrerande företag” blir utan?
Jag medger gärna att jag kanske målar fan på väggen och att så rigid är knappast Konkurrensverket i sitt tänkande. Men faktum kvarstår att de vackra fraserna om idrottens särart försvann. Idrottsklubben blev plötsligt ett ”företag”. Och det var nog inte riktigt vad politikerna tänkt sig. Detta leder över till en personlig paradox. Jag har föreslagit i min ”huliganutredning” att s.k. IdrottsAB inte ska betala för de poliskostnader som uppstår vid vissa elitmatcher i bl.a. fotboll eftersom i grund och botten är det ingen skillnad mellan AIK – som bedriver denna verksamhet som ett IdrottsAB - och LHC som får motsvarande tjänst gratis som ideell förening. Det gillar inte Regeringskansliet. Kommer nu Marknadsdomstolen till min undsättning?