Som ”huliganutredare” lägger jag i dag fram mitt slutbetänkande till regeringen. Utredningen innehåller ett drygt 60 tal förslag till hur idrottsvåld kan stävjas. Inom utredningens ram har jag och Stiftelsen Tryggare Sverige gjort en kartläggning vad avser förekomsten av våld, hot och trakasserier inom fotboll och ishockey. Det är ingen uppmuntrande läsning. Bilden ser värre ut än vad jag tidigare trodde. Åtgärder måste till och det illa kvickt. Utsattheten ligger på topp för VD/klubbdirektörer/sportchefer (över 40 procent) följt av domare (35 procent) och ordningsvakter/publikvärdar (30 procent). För fotbollsspelare/ishockeyspelare sjunker siffran till 10 procent. Motsvarande siffror vid Försäkringskassan är 16 procent, för tjänstemän inom kustbevakningen och åklagare 10 procent, för tulltjänstemän 9 procent och för poliser 8 procent.
Det är ingen skillnad mellan fotboll och ishockey. Även om många händelser uppstår i stundens frustration innehåller de inte sällan försök till påverkan. Endast en liten del av händelserna polisanmäls (13 procent). En vanlig uppfattning i undersökningen är att man inom fotbollen under lång tid varit alltför passiv och att det finns en uppgivenhet när det gäller idrottsrelaterat våld. Nämnas bör att bilden givetvis är splittrad beroende på vilka klubbar vi avser. Jag menar att hotet mot folkrörelsemodellen kanske alltför ofta underskattas. Många förtroendevalda undviker att ta en klar ställning. I vissa fall handlar det om risken att inte bli omvald på årsmöten. Andra orsaker kan vara att det blir lugnare om man går vissa element till mötes. Gränsen till så kallad otillbörlig påverkan kan stundtals te sig hårfin.
Dessa frågor berör den samlade idrottsrörelsen. En trappa måste städas uppifrån. För mig är det självklart att hot polisanmäls. Vi måste bryta det fenomenet att rädslan att det ska bli offentligt är större än vinsten med att polisanmäla. En speciell form av brottslighet rör frågan om ljusskygga element lyckats nästla sig in i klubbstrukturerna och utifrån sådana positioner påverkat verksamhetens inriktning och utformning. Alternativt kan frågan gälla om sådana aktörer kan påverka ledande företrädare i klubben att agera efter någon form av dold agenda.
Min bild är att vad jag här döpt till kriminell infiltration är ett reellt problem. Det gäller för närvarande framför allt storstadsklubbar. Till mig inflyter rapporter om påverkan av styrelseledamöter och andra nyckelaktörer. Det handlar mindre om att kriminellt belastade personer erövrar valda positioner utan snarare om direkt eller indirekt påverkan av aktörer i beslutande ställning. Detta är en baksida idrotten måste hantera.