Nämligen att med hjälp av kameror öka tryggheten på offentliga platser som stationer, köpcentra, idrottsanläggningar och torg. Stödet för kameror från allmänhetens sida var massivt vilket flera undersökningar kunde bekräfta. Polisens möjlighet att utreda brott och lagföra förövare ökar väsentligt om bevismaterialet till en del består av tydliga filmbilder.
Problemet är att Datainspektionen (DI) nu i över ett års tid, överklagat mängder av redan utfärdade kameratillstånd från länsstyrelserna. I nästan 100 fall har DI vunnit och därmed gett lägre instanser en smäll på fingrarna. Att beslut överklagas och stoppas är inte i sig något anmärkningsvärt. Så ska naturligtvis en rättstat fungera. Frågan jag ställer mig är dock vad som hände med ambitionen att höja trygghetsfaktorn på offentliga platser. Den politiska viljan försvann på vägen. I de fall kameror får användas är regler och villkor så rigorösa att det alltför ofta blir helt meningslöst, såväl ur trygghets- som bevisperspektiv. Två fall från vårdsektorn är talande exempel.
Örebro sjukhus. Efter våld, hot och misshandel huvudsakligen på akuten, begärde sjukhusledningen tillstånd för kameraövervakning. Länsstyrelsen tillstyrkte ansökan men Datainspektionen överklagade. Kameror skulle bara få användas om personalen manuellt hann slå på överfallslarmet. Kontinuerlig filmning var integritetskränkande, ansåg DI. Att personalen skulle hinna släppa allt de har för händerna, rusa fram och starta en kamera samtidigt som någon drar upp ett skjutvapen eller en kniv är en fråga som fortfarande är obesvarad.
Södra Älvsborg Sjukhus. 2013 skedde 665 våldsamheter och incidenter där väktarinsatser krävdes på sjukhuset. Det är cirka två incidenter per dag. Cirka 25 av dem var så våldsamma att polisförstärkning inkallades. Sjukhusledningen ansöker om tillstånd att sätta upp kameror. Samma mönster upprepas; länsstyrelsen ger klartecken men DI överklagar beslutet och vinner. Överfall, våld och hot mot personalen blir svårt att dokumentera i de fall en brottsutredning skulle bli aktuell. Anländande poliser och brottsutredare får vända tillbaka tomhänta. Ärenden avskrivs.
Att DI fullföljer sitt uppdrag till punkt och pricka är knappast förvånande. Men deras ”framgångar” illustrerar tydligt att lagen behöver ändras. I valrörelsen lyste frågor om medborgarnas trygghet ute i samhället totalt med sin frånvaro. Jag anser att den nya lagen redan nu måste ändras så de politiska kraven bakom också slår igenom i lagtexten. Kameror måste få användas på ett meningsfullt sätt med hänsyn till den faktiska hotbild som finns i varje specifikt fall. Den bristande kameraövervakningen vid resecentrumen i Linköping och Norrköping kan här tala som ett regionalt varnande exempel. Bättre kameraövervakning är fullt möjlig utan att någons integritet behöver kränkas, möjligen med undantag för de som utför den brottsliga handlingen. Och detta är jag beredd att acceptera.