Idrottsideologiskt finns det ett kontrakt mellan staten och idrotten. Det statliga stödet är frikostigt och uppgår i dag till cirka 1,7 miljarder kronor. Staten har vidare successivt tagit bort de flesta av de specialregleringar som funnits för att styra till vilka ändamål dessa medel ska gå. Samhället har gett idrotten en gynnad ställning mot att idrotten "levererar" en ideellt uppbyggd verksamhet till gagn för medborgarna. Det gäller oberoende av om man tävlar på elitnivå eller nöjer sig med att vara motionär eller åskådare på spännande tävlingar. Detta samförstånd är allvarligt hotat om det idrottsrelaterade våldet inte skulle stävjas.
Som regeringens Nationella Samordnare lägger jag i dag fram ett första delbetänkande om hur detta skulle kunna gå till. Jag redovisar ett 35-tal förslag om förbättringar. Det handlar om såväl lagändringar som förbättringar vad avser klubbarnas, polisens och åklagarnas strategier.
Ett första konstaterande är att ordningsläget inom såväl fotboll som ishockey har förbättrats under 2011 och den del som kan överblickas under 2012. Trots detta torde den bild som gemene man fått via media närmast vara den omvända. Mycket av detta går tillbaka på den gamla journalistiska sanningen att "det inte är någon nyhet att trafiken på Östgötagatan fungerar". Den lugnare utvecklingen får dock ses i ljuset av de massiva insatser som satts in. I denna slutsats ligger problemets kärna. Det "framgångsrika 2011" måste därför ses som en utmaning för att finna effektivare lösningar snarare än som ett tecken på att bara rulla vidare.
Även om mycket av det jag tar upp i detta första delbetänkande har en repressiv inriktning kan det inte nog understrykas betydelsen att arbeta med den goda supporterkulturen. Ett idrottsevenemang med jubel på läktaren, påhejandet av favoritlaget och glädjen när det egna laget gör mål är en självklar del i en idrottsupplevelse. Utan att arbeta förebyggande och utnyttja kraften i det ideella arbetet blir alla repressiva insatser meningslösa.
Lagen om tillträdesförbud är lite av nyckeln på den repressiva sidan när det gäller att bekämpa huliganism. Möjligheten att hindra våldsverkare från att komma in på arenan upplevs av dem som en värre påföljd än domar kring misshandel, våldsamt upplopp med mera. Lagen är rätt tänkt men lider av skönhetsfläckar. Jag föreslår några skärpningar till exempel att förlänga tillträdesförbudet upp till tre år och att tillträdesförbudet vidgas till att gälla också för området närmast runt arenan. Det är i dag fullt möjligt att först slåss med varandra före matchen, följa vad som sker på planen/rinken utanför arenan för att efter matchen återuppta slagsmålen.
Ett annat hjälpmedel för arrangörer och myndigheter är att upprätta ett nationellt register över dem som har tillträdesförbud eller arrangörsavstängningar. Det är ju ingen större poäng att stänga av våldsverkare om man inte effektivt kan förhindra att de kommer in på arenorna. Jag lägger ett förslag hur detta tekniskt kan lösas utan att integritetsaspekterna i någon allvarligare grad får ge vika. Det är en fråga som varit relativt infekterad men i likhet med denna tidnings ledarsida anser jag att man nu måste sätta ned foten.
En annan knäckfråga är vem som ska betala de poliskostnader som uppstår främst vid så kallade högriskmatcher. När ideella föreningar står för evenemangen svarar det allmänna för dessa kostnader. Problemet blev brännande när några föreningar valde att via IdrottsAB driva verksamheten. Plötsligt blir då poliskostnaderna möjliga att i dessa fall vältra över på arrangörerna. Detta är inte rimligt. Skillnaden i sak mellan ett arrangemang som till exempel IFK Göteborg (ideell förening) och Djurgården (IdrottsAB) anordnar är lindrigt uttryckt hårfin. Jag föreslår att kostnaderna för polisbevakning under vissa förutsättningar bör likställas mellan IdrottsAB och ideella föreningar. Kring detta torde det komma att bli debatt!