Min generation är uppvuxen i vad som kallas folkhemmet. En stöttepelare har då varit folkrörelserna och det gäller vare sig vi talar om nykterhet, vidareutbildning eller politik. Ett område där detta definitivt gäller är idrotten där folkrörelsen är basen för verksamheten . Det finns en grundplatta på över 20 000 föreningar och 600 000 människor som innehar en ledar/tränarfunktion eller annan roll i föreningen. Allt kan verka frid och fröjd eller...?
I mina olika uppdrag inom idrotten har ingått att titta lite närmare på hur denna folkrörelseansats fungerar när man kommer till klubbnivån. När man gör detta falnar glansen lite – ett förhållande som jag tror inte bara berör idrottsrörelsen. Vi är många som är med i en förening, betalar vår årsavgift och förväntar oss att klubben ska fungera. Färre och färre vill ha en förtroendepost och allt oftare kan viljan till medlemskap i en förening kopplas till våra barn. Man är aktiv i föreningen så länge ens barn idrottar. Och den gamla klassiska utgångspunkten att i folkrörelsen jobbar man gratis blir allt svårare att få gehör för.
Allt detta lämnar ett utrymme för kupper. Om ett begränsat antal individer bestämmer sig för att gå på ett årsmöte och i kollektiv samverkan nyttja sin rösträtt kan förening och styrelse visa sig vara värnlösa. I en mening är detta hälsosamt. Om styrelsen inte fungerar som medlemmarna vill är det naturligtvis demokratiskt helt i sin ordning att den avsätts.
Problemet uppstår om den stora majoriteten inte orkar engagera sig aktivt men likväl tycker att det mesta fungerar väl. Vad händer då om en grupp kuppmakare agerar på en smal bas? Den breda majoriteten vaknar kanske till liv när det är för sent. Under min tid i idrottsrörelsen har jag upplevt ett antal ”kupper”, vissa framgångsrika andra som runnit ut i sanden. Själv har jag utsatts för detta två gånger under min karriär. Jag har liknande erfarenheter från tiden som landshövding i Östergötland.
Botemedlet för en styrelse är att vara aktiv med information, göra årsmötena mer givande och ”moderna”, fundera igenom former och möjligheter med röstning via ombud m.m. Helt enkelt att skapa ett engagemang. Speciellt gäller detta yngre, nya medlemmar men självfallet också flera soffliggare.
När jag arbetar med dessa frågor som nationell samordnare mot idrottsrelaterat våld tillkommer en extra, nog så allvarlig, komplikation. Vad händer om huliganer eller huligankramare vill kapa en sektion i en idrottsförening eller en hel idrottsklubb? Eller om styrelsemedlemmar utsätts för raka eller sublima hot om repressalier om man inte lyssnar? Finns många krökta ryggar hos styrelserna i vissa elitklubbar? Och hur allvarliga är hoten och hur ofta framförs de? Till detta finns anledning återkomma i mars 2013 när jag lämnar mitt slutbetänkande. Redan nu har jag dock insett att man bör borra djupare i denna fråga.