Som nationell samordnare mot idrottsrelaterat våld lade jag för en dryg månad sedan fram ett betänkande som bland annat redovisade förekomsten av våld, hot och trakasserier inom fotboll och ishockey. Bilden var ganska förfärande och föranledde rader av fördömanden från samhällets stöttepelare. Utöver vittnesmål om övergrepp av denna typ framträdde en bild av på sina håll krökta ryggar från styrelsemedlemmar, bristande sjukdomsinsikt från vissa klubbar samt möten och beslut som tillkommer på huliganernas villkor. Alltför ofta framfördes och framförs uppfattningen från ledande företrädare från klubbar att ”Det hade vi ingen aning om!”
Ett favoritargument som ofta tas till är att ”Vi måste ha en dialog med alla, det är ju en del i det demokratiska sättet att arbeta.” Men om dialogen inte är en dialog utan en förtäckt kapitulation? Om innehav av årskort är en gräddfil till otillbörligt inflytande? Om dialogen urartar till indirekt påverkan bortom offentlighetens sken? Jag menar helt enkelt att det främst inom fotbollen här och var finns en flathet mot huliganer och deras så kallade firmor. Totalt representerar firmorna cirka 700 personer vilket är 3 procent av antalet organiserade supportrar!
Kampen mot huliganism kan kräva många instrument i verktygslådan. Vissa skulle med visst fog kunna jämföras med huvudverkstabletter eftersom de inte ensamma botar sjukdomen, de endast lindrar symtomen. Hit hör bland annat stadgeändringar för att motverka kupper, riskanalyser, etikfrågor samt tydliga påföljder och sanktioner mot individer som sladdar. Helst bör detta kombineras med system för så kallade ”whistleblowers”, det vill säga möjligheter att anonymt informera om missförhållanden. Därtill bör modet finnas att kalla in folk utifrån om obehagligheterna växer de ansvariga över huvudet. Personer på ansvarig nivå bör hålla klaffen i föreningsfrågor gentemot sådana som inte borde vara berörda, och se upp med individer som snabbt går från att vara risksupportrar till att bli klubbanställda i olika positioner.
Den helt avgörande frågan är dock en annan, nämligen att vi vanliga medlemmar måste återerövra våra klubbar. Varför har man på sina håll släppt grundtanken i folkrörelsen idrott? Om en storstadsklubb har 8 000 medlemmar, varför kommer knappt ett hundratal på årsmötet? Man bjuder de mörka krafterna på öppet mål! Styrelserna måste i dessa fall aktivera den dominerande andelen goda supportrar och få dem att medverka.
Till dessa fundament måste läggas vad man som styrelse har för förhandlingsmandat. Förhandla inte om det som inte bör vara förhandlingsbart, till exempel att utlova fel kretsar kvartssamtal med tränare!
Och hot måste alltid polisanmälas, inte som för närvarande i bara 13 procent av fallen.