God journalistik tvingar oss att reflektera över våra förutfattade meningar. Den ska vara saklig och korrekt – det är självklart.
Men god journalistik förmår också beröra och engagera. Då når orden och bilderna inte bara våra hjärnor, utan det börjar även hända saker i våra hjärtan.
Den senaste veckan har Corren gått på djupet i ett samhällsämne som vi vanligen skyndar förbi, nämligen frågan om de moderna tiggarna.
I snart sagt varje stor och medelstor stad i västvärlden ser vi dem numera – med en pappmugg eller mössa och en lapp där de ber om slant till ett mål mat eller till sina barn.
Som Corren berättat kommer de flesta från länder i det forna Östeuropa där samhällsekonomin kapsejsat och diskrimineringen av minoriteter fått fritt spelrum. De kommer hit lockade av drömmar om ett lite bättre liv. Och de påminner oss om de enorma samhällsklyftor som alltjämt finns i Europa.
För att hantera vår olust vill vi gärna tänka att det handlar om något olagligt, att det inte är någon mening att ge, att pengarna går till samvetslösa människohandlare, att slantarna finansierar ett destruktivt missbruk, att tiggarna ljuger om sina livsöden för att locka oss att ta fram mynten längst ned i plånboken.
Vi är rätt duktiga på att hitta anledningar att inte bry oss.
Men när Correns engagerade journalister berättar om Laci och Peter som tagit sig ända till Linköping från Slovakien i ett fäfängt hopp om att hitta jobb utan kunskaper i svenska – då kan vi inte längre värja oss. Vi tvingas ompröva våra hållningar.
Alla har inte turen att födas i ett fredligt och välmående land, och vi inser nog envar att vi på samma sätt skulle ha försökt att på alla upptänkliga sätt ta oss från ett liv av fattigdom och misströstan till ett lite lättare liv.
Finns det någon enkel lösning på frågan om tiggeriet? Nej, det gör det inte.
Förbjud det, säger Sverigedemokraterna i Linköping (Corren 16/5). Men tiggeri är inget brott.
Den fria rörligheten i EU gör att vem som helst har rätt att röra sig över nationsgränserna och stanna upp till tre månader i ett land. Därför kommer tiggeriet att avta först när de allra fattigaste EU-länderna börjar få ordning på sin ekonomi och på diskrimineringen av minoriteter. Först då kommer människor att sluta fly från sina hemländer.
För det är givetvis ingen människa som drömmer om ett liv som tiggare. Det är en sista desperat utväg för människor i det allra djupaste av armod, som sänker huvudet för att få några mynt från den som redan har livets nödtorft hellre än att välja en utväg i form av kriminalitet eller prostitution.
Jag vet att berättelsen om Laci och Peter engagerat många av Correns läsare. Den har också på djupet påverkat oss som jobbar på Corren. Den har påmint oss alla om att vi mitt i den intensiva jakten på nyheter och avslöjanden också måste våga bli berörda för att kunna skildra vår samtid på ett sätt som gör den mer förståelig.