För andra är luciadagen att rusa upp extra tidigt, hasta till skola och dagis för att följa rara luciors och stjärngossars ljusa röster och högtidliga skridande. Sedan blir det att skynda till arbetsplatsen och samma ceremoni.
Lucia firar vi mest samman med kamrater och kolleger, det är en av de få högtider som inte kräver familj. Ändå har den inte undgått stridigheter. Valet av lucia liknade alltför mycket en skönhetstävlan vilket stämde dåligt med 1970-talets radikalism: alla borde få vara lucia oberoende av blondhet och sötma. Än svårare hade lucia att tackla genuspedagogiken. Varför ska bara flickor vara lucia? Nej, låt barnen välja kostym, hette det. Och det goda resultatet blev luciatåg i mångfald.
Om nu lucia får firas i frid så gäller det inte terminssluten i allmänhet. Regelbundet återkommer diskussionen om skolavslutningarna: Var ska de hållas, vilka får medverka, vad få man sjunga, frågorna diskuteras med en hetta som gällde det barnens hela framtid. För en 40-talist som hela sin tolvåriga skolgång hade ämnet ”kristendomskunskap” på schemat men aldrig upplevde någon skolavslutning utanför skolhuset – och heller inte betungas av någon religiös övertygelse – ter sig detta lätt surrealistiskt. Men tiderna förändras och vi med dem som redan de gamla romarna konstaterade.
Skolavslutningen engagerar alltså. Men gör själva skolan det?
I veckan kom resultaten från två internationella skolundersökningar. De visade att svenska elever presterar sämre och på flera punkter sämre än genomsnittet för de industriländer som deltar (EU/OECD). Eleverna läser måhända hyggligt men har svårt att förstå vad de läser. Och flickornas läsresultat har försämrats mer än pojkarnas och könsskillnaderna därmed krympt!
Resultaten i matematik är särskilt oroande, de försämras kontinuerligt och ligger klart under genomsnittet. En liten ljuspunkt är att fjärdeklassarnas kunskaper i naturkunskap har förbättrats och ligger över genomsnittet.
Och för att ytterligare spä på ledsamheterna förefaller svenska lärare dels arbeta på ett annat (läs: sämre) sätt än kollegerna i andra länder, dels vantrivas mer med sitt yrke.
De internationella jämförelserna har givit samma betyg länge nu, i snart tjugo års tid har svenska skolelever presterat sämre och sämre jämförda med sina kamrater i andra länder. Förklaringarna är inte svåra att finna – en statussänkning av skola, mätbara kunskaper och läraryrket. Botemedlen är förstås att vända den utvecklingen. Men hur gör man det? Ja, inte kommer man långt med skatteavdrag för läxhjälp.
En långsiktig plan för hur lärare ska rekryteras och belönas, en lika långsiktig plan för att systematiskt kontrollera elevers kunskaper och för att ge extra hjälp åt dem som behöver det. Och ett ökat statligt ansvar inklusive reglering av skolan. Se där några startpunkter.
Till slut: låt skolavslutningarna bli som de blir och lägg krutet på att debattera matematikundervisningen. Barn som inte förstår matematik är en större olycka än barn som sjunger en och annan psalm.