Sverigedemokraternas ledare genomför en turné på arbetsplatser inklusive skolor, sjukhus och vårdhem. Han är knappast en önskegäst och på flera håll protesterar anställda och skolelever. Privatägda företag tackar nej till hans besök men offentligfinansierade verksamheter tycker sig inte kunna göra det såvida de inte säger nej till alla politiker.
Och varför gör de inte det? Besökarnas motivering är rätt svag: de säger sig vilja studera verksamheter som de är med och bestämmer om. Men snälla, kära nån – har våra politiker aldrig besökt en vårdcentral, inte haft kontakt med ett sjukhus, har de inte någon äldre anhörig eller – ännu märkligare – har de inte gått i skolan eller har barn i skola? Nej, det är klart att våra valda företrädare, inklusive Jimmie Åkesson, har sådana erfarenheter som vi vanliga väljare har. Besöken är helt enkelt led i valkampanjer – och som sådana ingalunda nya.
Hittills har de emellertid varit rätt oförargliga – eller i vart fall inte fått någon att reagera särskilt starkt. Nu med SD-ledaren är det annorlunda. Och det är bra. För varför ska politiker driva kampanj på våra sjukhus och skolor, varför ska vi behöva ta emot besök vi inte bett om och som vi inte kan värja oss mot? I kön på akuten eller som patient på en vårdavdelning är det sista jag behöver ett besök av en partiledare – och det alldeles oberoende av om det är min favoritpolitiker eller någon jag avskyr. Elever är i en liknande situation: de kan inte slippa undan ovälkomna besök med mindre än att de skolkar.
Ja, men ska inte politikern har möjlighet att nå oss, att se oss i vår vardagliga skröplighet? Nej, det ska han inte. Visst ska politiker och partier söka upp oss men inte till priset av intrång i våra liv. Dörrknackning är en populär sport i anglosaxiska länder, den har svårt att bli populär här. Det tror jag beror på att så många känner sig störda i sitt privatliv och stänger dörren.
Däremot finns en annan idé som vi kunde ta efter från andra länder: att politiker håller öppen mottagning på en bestämd tid och plats. Då kan vi ta initiativet och föra fram våra åsikter och erfarenheter. Visst kommer det att ta tid innan en sådan nyordning får fäste men det är att börja i rätt ände.
För övrigt finns det hur många chanser som helst att se och höra partiledare och andra politiker i medierna och i alla former. Vi behöver absolut inte ha dem som oinbjudna gäster i vår vardag. Däremot behöver vi påminna oss om att det är vi väljare som är uppdragsgivarna. Vi kan också avgöra hur våra företrädare ska sköta sitt uppdrag, inklusive hur de skaffar sig kännedom om hur det fungerar där ”ute i verkligheten”.
För övrigt anser jag att våra folkvalda ska respektera vår författning, inte blott den skrivna bokstaven utan också den oskrivna sedvanan. Maud Olofsson till konstitutionsutskottet!
fristående kolumnist