Tårtor i ansiktet och avklippta hästsvansar – ibland kan svensk politisk debatt te sig bisarr. Jag vill inte förringa riskerna med fysiska angrepp på politiker eller betydelsen av finansministerns yttre pondus. Vi måste orka med att människor har åsikter som är oss förhatliga och vi måste lita till orden, inte knytnävarna. Och det väsentliga med en finansminister är givetvis den politik han står för. Det intressanta med finansminister Borg är att han i så liten grad gör sig hörd i debatten, han låter sin budget tala. Nyckelorden är ordning och reda i statens affärer.
Nästan exakt detsamma säger hans socialdemokratiska utmanare. Torftigt är ett ord som karakteriserar det meningsutbytet. En torftighet som väcker undran: tycker de lika om marknadsmodell, konkurrensutsättning, om vinster och valfrihet? Kanske, kanske inte. Systemskifte var en gång ett fult ord. Och då handlade det konkret om minskade bidrag till knattefotboll och allmänna krav på lägre skatter. Sedan försvann ordet och praktiken trädde in. Ett gammalt Monopolsverige har blivit ett land av entreprenader. Omvandlingen är en följd av tekniska förändringar, det som sammanfattas under etiketten it-samhället, men minst lika mycket av politisk vilja att se medborgaren främst som beställare av tjänster.
Det har gjort oss friare och givit oss mer att säga till om gentemot dem som botar, vårdar, undervisar oss. Det har gjort myndigheter tjänstvilliga och budgetmedvetna. Detta är bra. Men det har också givit spelrum åt lycksökare och skapat konstgjord konkurrens i offentlig verksamhet. Och det har fått många av oss att tro att marknad alltid är det rätta och att medborgaren inget annat är än kund. Detta är endimensionellt. Precis lika endimensionellt som att se människor som enbart klassföreträdare.
Man kan kalla det folkhem eller the great society, det handlar om bygga något större än vad var och en förmår, att skapa inrättningar som är till nytta för samhället i dess helhet. Utbildning är ett utmärkt exempel. Sjukvård ett annat. Vi betalar gemensamt, alla får gå i skola och alla får söka vård. Staten garanterar standarden hos lärare och läkare. De som gör vinster på detta är elever, patienter och de som arbetar i skola och vård. Samt ytterst vi alla som samhällsmedborgare.
Nu tycks politiker ur olika partier ha tappat bort dessa enkla utgångspunkter. Den trevande diskussionen handlar bara om att stoppa överdrifterna – kortsiktiga ägare, snabba försäljningar, usla upphandlingar.
Det förbluffar säkert många väljare. Nog är vi värda en djupare diskussion om själva modellen: hur fast ska finansministerns grepp vara?
Jag är rädd att den frågan drunknar i ett fram och tillbaka om vem som kan tänkas bilda regering med vem.