Kan vi få nog av jubileer och galor? Det verkar inte så. Och snart stundar ännu en hundraårsdag.
Den 6 juni 1913 utspelar sig ”Markurells i Wadköping”, Hjalmar Bergmans roman om en ort, dess societet och människors högmod och fall. Dessutom berättar den om ett utbildningssystem som på håll ter sig oändligt avlägset dagens men vid närmare granskning visar överraskande likheter med Friskolesverige av 2013.
Den 6 juni 1913 i Wadköping har en litterär motsvarighet: den 16 juni 1904 i Dublin, den dag då James Joyce låter sin ”Ulysses” äga rum. ”Bloomsday”, uppkallad efter huvudpersonen Leopold Bloom, firas vart år, det gör inte H H Markurells stora dag. Vi som vill ägna honom och övriga Wadköpingsbor vår hyllning lär få göra det i enskildhet med vårt eget exemplar av romanen i knäet.
Den 6 juni 1913 hissade herr Markurell flaggan över sitt värdshus inte därför att det var nationaldag i landet Sverige utan därför att det var dagen för studentexamen i Wadköping. Herr Markurells älskade son Johan skulle upp i examen. Johan var inte skolans primus, tvärtom. Men hans fars värdshus var tillflykten för två av skolans törstigaste lärare. När en av dem rapporterar att det ser illa ut i kemi för Johan, beslutar sig Markurell för att bjuda på lärare och censorer på en riktig brakfrukost. Den mest ogenerade muta som passerat under någon rektors ögon – och som trots allt träffade så rätt. För Johan och hans kamrater går det väl – de mätta och lagom druckna censorerna låter nåd gå före rätt och alla klarar sig.
För dem som ryser vid ord som plugg och betyg är skildringen av denna examensdags påfrestningar på elever och deras anhöriga, ja på hela den lilla staden, en skräckskildring som bekräftar hur rätt det var att avskaffa betyg och examen i den svenska skolan.
Men Markurell är inte bara en av examensnerver torterad far, han har många bröder i dagens examensfria svenska skolväsen. Skolpeng och fritt skolval öppnar möjligheter för sentida markureller: får inte lille Johan den behandling och de omdömen han ska ha, kan han få börja i en annan skola nästa termin. I ett läge när det är fler skolplatser än barn behövs inga frukostar.
Betygsinflation blir resultatet. Och dessutom växande osäkerhet om vilken kunskapsnivå eleverna faktiskt finns på. I förlängningen sliter en universitetslärare sitt hår när studenterna inte förstår teoretiska texter eller klarar att uttrycka sig i skrift.
Den gamla skolan gav förvisso ingen garanti men dess struktur var bättre.
Dels därför att examensuppgifterna var lika för alla över hela landet och bedömdes så. Dels därför att kontrollanterna, censorerna, kom utifrån. Det var inte så lätt att utöva påtryckningar på lärare och rektor.
Det är just därför att den lyckades som herr Markurells bravad är så makalös. Och berättelsen om den en sådan litterär skatt.