Tio år har gått sedan Anna Lindh mördades. Tillräckligt lång tid för att några halvgamla sura kulturmän ska finna tiden mogen att ge luft åt sin motvilja mot en politiker med strålglans, mot en namn som alltjämt väcker saknad och respekt. Själv har jag alltjämt uppfattningen att Anna Lindh hade alla förutsättningar att bli vår första kvinnliga statsminister.
Det var också just som kvinna och politiker hon attackerades. Så uppfattade många det då. Och utvecklingen under de år som gått har gjort detta än tydligare: kvinnor står i dag i den politiska frontlinjen runt om i världen.
På gott och ont.
Gott är att fler kvinnor har politisk makt. Europas mäktigaste politiker är sedan åtta år Angela Merkel, Tysklands förbundskansler. I USA förbereder sig Hillary Clinton efter fyra år som högprofilerad utrikesminister på att ställa upp i nästa presidentval. I Sydamerikas två största länder sitter kvinnor på presidentposten. Också i Afrika har kvinnor nått toppen. I Asien har den starka familjekulturen placerat kvinnor i ledningen.
Ont är det kvinnoförtryck som också finns över hela världen. Också i vårt land hindras flickor från att utbilda sig och fritt välja sitt liv till följd av en kulturell tradition med religiösa förtecken. Också till vårt land förs kvinnor och flickor för att sälja sina kroppar, misshandlas och förnedras.
Här är sådant brottsligt, samhällets institutioner kan komma till kvinnans hjälp. Så är inte fallet i en stor del av världen.
I spåren av krigen och omvälvningarna i Irak, Afghanistan, på Afrikas horn, i Nordafrika och flera andra håll har flickors och kvinnors svåra liv blivit kända. Skolflickor i Pakistan, kvinnliga demonstranter i Egypten, kvinnliga politiker i Afghanistan – alla har de kommit i mediernas ljus. Plötsligt tycks det som om det i en god del av världen förs ett krig mot kvinnorna just för att de är kvinnor. Det är som blicka in i svarta hål av fördomar, aggression och rent maktbegär – hos män.
Det är lätt att dra slutsatsen att kvinnor blivit mer utsatta, mer ringaktade, mer förtryckta under de år som gått sedan Anna Lindh dog.
En annan tolkning är att kvinnor tvärtom blivit synliga, börjat begära något för egen del – utbildning, egna pengar – och att dessa krav möter motstånd från extremister som är otäckt fanatiska men inte tillräckligt många för att vinna.
I det ljuset blir uppmärksamheten på övergrepp och förtryck också något positivt: världen är inte längre likgiltig inför kvinnors villkor. Vi är på väg att inse att också kvinnor är människor med mänskliga rättigheter.