De borde därför inte vara så mycket att bråka om, kan man tycka. Ändå är det just om dessa regler som det bråkats om alltsedan Hanne Kjöller, ledarskribent i DN, var dumdristig nog att ge ut en bok med tesen att halvsanningar är lögner.
Låt oss se bort från alla trampade tår, kringflygande invektiv och prestigekamper. I grunden gäller en fråga som jag ofta funderade över under mina aktiva år på redaktioner och som jag blivit än mer observant på sedan jag fått det dagliga nyhetsflödet på visst avstånd: Är verkligen inte alla journalister på det klara med att all journalistik är att välja?
Att välja ämnen och därmed välja bort. Att välja skribenter och att välja hur uppdraget beskrivs. Att välja placering i tidning eller radio/tv-sändning, att välja utrymmet.
Alla dessa val görs utifrån kunskaper och ”det-sitter-i-nyporna”-erfarenheter. Men framförallt utifrån värderingar, åsikter om hur saker och ting förhåller sig eller borde vara.
Hur är det då med publiken – läsarna, lyssnarna, tittarna? Journalistik är inte vetenskap, vi väntar oss inte heller någon fullständig redovisning av ett ämne eller kartläggning av en person. Däremot väntar vi oss att det vi får veta är sant – rätt namn och rätt årtal – och framförallt att det är relevant. Vi måste få veta så mycket att vi förstår vad saken gäller, så mycket att vi kan ta ställning: gillar jag det här eller inte. De exempel som ges måste vara i någon mening representativa och framförallt måste alla de omständigheter som är relevanta vara med.
Det är här halvsanningarna frodas. Alldeles för ofta hör eller läser jag om händelser och människoöden och säger mig: Oj, det här verkar ju förskräckligt men kan detta verkligen vara korrekt, hela bilden? Väldigt ofta har jag frågor som faktiskt borde få svar eller åtminstone ställas och inte så sällan hör eller läser jag mellan de presenterade fakta in något mer: en oredovisad inställning till ett förslag, en makthavare, en parti.
Och jag tror inte att jag är ensam.
Socialreportage eller skandalrubriker är inte och har aldrig varit ”raka nyheter”, de är led i en redaktions opinionsbildning. Det tycker jag vi ska erkänna.
Likaså ska vi erkänna att det goda reportaget är det som inte lämnar läsaren/lyssnaren med obesvarade frågor och misstanken om att få blott halva sanningen.
Eller är dessa önskemål blott rester av en åsiktsjournalists (o)vana att säga emot och ställa vinklade frågor.