Bo Lidegaard, historiker och chefredaktör för Politiken, har skrivit ”Landsmän” om de dramatiska oktoberdagar 1943 då nästan alla danska judar undkom till Sverige.
Åsne Sejerstads bok om Anders Behring Breivik och terrordåden 22 juli 2011 heter ”En av oss”.
Författarnas grepp är snarlika: de följer några öden, några människors väg till räddning respektive undergång. Lidegaard utgår från brev och dagböcker och har kunnat göra några sena intervjuer med dem som 1943 var barn. Sejerstad har själv suttit med under rättegången mot Breivik, hon har besökt de mördades familjer, talat med överlevande, intervjuat olika aktörer inklusive statsminister Jens Stoltenberg.
Lidegaards huvudtes är att de 7 000 danska judarna kunde lämna landet därför att deras landsmän främst såg dem som danskar. Solidariteten med de judiska medborgarna var ett sätt att visa motstånd mot ockupanterna, en frihetsmanifestation. Slutsatsen blir att vi har hyvens grannar där i söder, antinazister och medkännande medborgare.
Åsne Sejerstad berättar om två sorters norrmän: familjerna vars barn var aktiva medlemmar i AUF, Arbeiderpartiets ungdomsförbund. För dem var sommarlägret på Utöya ett viktigt steg mot en framtid som aktiva samhällsmedborgare, rentav toppolitiker. Öppna, kloka, goda ungdomar.
Anders Behring Breivik kom ur andra kretsar, borgerliga, misslynta, individualistiska, med anspråk på en framgång som deras personligheter inte räckte till för. Breivik själv får inte ett sympatiskt drag, ens som försummad liten gutt. Det är en berättelse om ett gott Norge och om dess baksida.
Under veckorna efter 22 juli-dåden stod detta goda, öppna, starka Norge fram. Sedan kom undersökningarna av det offentliga Norge – polisens och andra myndigheters handlingar. Och här kunde vi svenskar känna igen oss. Tafflighet, senfärdighet, brist på initiativ, okunskap – vi har sett det efter mordet på Olof Palme, efter tsunamin i Thailand, efter Estonias undergång. Våra grannar i väster är nog rätt mycket som vi – godhjärtade och känslosamma inför katastrofen men våra befattningshavare är inga handlingens hjältar.
God, upplysande läsning. Kvar står några frågor. Hur kunde de goda danskarna från 1943 bli bortkollrade av den populistiska främlingsfientligheten i Dansk folkeparti?
Hur kunde de norrmän som attackerats av en högerextremist av värsta slag rösta fram en regering med Fremskrittspartiet, det parti som Breivik stod närmast?
Att lära känna sina grannar är ingen lätt sak. Än mindre att förstå dem.