Sverige och Afghanistan har en lång historia gemensam. I trettio år har svenska skattemedel använts för att göra skillnad för dem som lever i Afghanistan, inte minst för kvinnor och flickor. Svenska Afghanistankommittén är något så ovanligt som ett framgångsrikt biståndsprojekt. Skolor och kliniker skötta av afghanska anställda och en minimal administration – det låter för bra för att vara sant. Och det är heller ingen solskenshistoria; kommitténs arbete har lidit svårt av de ständigt pågående krigen. Då och då har man fått se sitt arbete raserat, angripet från alla tänkbara håll, men aldrig nedlagt, utan ständigt återtaget.
Svenska skattepengar har också använts till soldater och deras utrustning i ISAF-styrkan. Den internationella, Natoledda operation som först hade målet att störta den talibanregim som hyst Usama bin Laden och som sedan under snart tio år hållit en allt mer korrupt regim under armarna och sökt bringa fred och ordning till Afghanistan. Ingen kan påstå att det målet är nått men nästa år ska operationen vara avslutad.
Några framgångar har nåtts. Några kvinnor kan till exempel i morgon fira den internationella kvinnodagen. Kvinnor har kunnat börja yrkesarbeta. Barnmorskor har blivit utbildade. Flickor går vidare i sina studier. Inte överallt men på flera håll.
Men hur blir det om ett år? De här kvinnorna fruktar den reaktionära islamismen och brutaliteten hos olika stridande grupper. Och de fruktar sin regerings svaghet – utan utländska, västerländska trupper i ryggen kommer den att ge efter och prisge kvinnorna.
Vad kan vi då göra? Fortsätta stödja Svenska Afghanistankommittén – givetvis. Och hålla kvar uppmärksamheten på vad som händer kvinnorna i Afghanistan. Rapportera, rapportera så att den internationella opinionen får veta. Det tycks som om världen äntligen börjar se det fruktansvärda förtryck som utövas mot flickor och kvinnor världen över. Det som vi en gång trodde gällde blott det avlägsna talibanstyrda Afghanistan gäller Indien, Pakistan och många andra länder.
Just nu kan vara ett avgörande moment. Då får inte Afghanistans kvinnor försvinna ur fokus med de uttågande soldaterna.
Uttåg är ett ovant ord för svensk militär. Uttåg i ordnade former vilket betyder att man packar ihop, snyggar upp och tar med sig allt. Och alla. Också de lokalt rekryterade men av oss svenska skattebetalare betalda tolkarna.
Migrationsministern gör märkliga försök att hindra de tolkar som önskar att komma med i återtåget. Det är skamligt.
Sverige och Afghanistan ska fortsätta sin gemensamma historia. Då måste de som arbetar och arbetat i detta projekt behandlas väl, vare sig de verkar i Svenska Afghanistankommitténs tjänst eller i den svenska arméns.