Partiledare är infamt påpassade människor, omgivna av krävande väljare och dolska partivänner. Nu är det inte fråga om att sätta av några timmar i kalendern för en stillsam stund med en kompetent lyssnare utan att vända ut och in på sig i SVT inför väljarna. Programledaren säger sig ha blivit förvånad över att alla ställde upp. Tyvärr blev jag inte det. Vi lever i en tid när individen står i centrum, var och en ska bli sin egen lyckas smed. Du blir vad du kan – och du kan bli vad som helst. Så lyder tidens lösen.
Politiken är därmed en tävling mellan individer, mer eller mindre attraktiva. Alltså förutsätts vi vilja veta allt om de människor som söker vinna våra röster. Valet står mellan personer, mer eller mindre tilltalande. Deras personligheter tolkas, deras smak bedöms – och deras bakgrund får förklara vilka de är.Men är verkligen politiken en utslagstävling mellan de människor som för tillfället satts att leda ett antal partier? Är det Maud Olofssons och Annie Lööfs personer som gjort Centern till benhårda försvarare av marknadslösningar i alla lägen? Beror Socialdemokraternas suddiga försiktighet på Stefan Löfvens uppväxt som fosterbarn?
Fokuseringen på partiledarnas personer bidrar till att förenkla och förbarnsliga politiken. Politik är komplicerat. I grunden handlar det om makt, en makt som ska utövas på andras vägnar och i en rad oförutsebara situationer. Som beslutsfattare prövas en person, och visst betyder hans bakgrund en del. I krisförhandlingarna hösten 1992 hade Ingvar Carlsson att övervinna sin personliga motvilja mot Carl Bildts stil. Han lyckades därför att mer stod på spel än dessa personers egon.
Och därför att hans parti, Socialdemokraterna, hade en lång tradition av ansvarstagande. Att regera Sverige var helt enkelt deras affärsidé.
Alla partier har en sådan kärna, en självuppfattning. Den avgör hur ett parti ställer sig. Moderaterna har i grunden en kritisk hållning till offentlig verksamhet, att sänka skatter har ett självklart värde för partiet. Sedan kan tekniken och argumenten variera.Folkpartiet vill förena offentliga åtaganden med den enskildes frihet och ser därför både åt vänster och åt höger. En annan sak är att den där mittlinjen då och då flyttas.
Jag behöver inte gå igenom alla partier, resonemanget är förhoppningsvis tydligt ändå. Viktigare än partiledarens själ är partiets. Den som både gillar Jonas Sjöstedt och lägre skatter, ska besinna sig: en vänsterledare kommer aldrig att erbjuda några jobbskatteavdrag. Frågan är inte vem partiledaren är utan vad han eller hon vill göra. Det är svaret på den frågan väljarna vill ha – eller borde vilja ha.