Det handlar om själva samhällsapparaten, om hur den fungerar eller inte gör det. Och om vår tillit till denna apparat. Och som så ofta var det en bok som satte mig på spåret. Andreas Normans ”9,3 på Richterskalan” är berättelsen om en ung UD-tjänsteman som nyårsafton 2004 sänds till Thailand. Han ska avlösa en kollega vid arbetet med att identifiera offren för tsunamin.
Ännu efter tio år är Andreas Normans språk och inlevelsekraft starka. Jag kunde inte sluta att läsa, drömde sedan att jag kände lukterna, hettan och påfrestningen. Dagboksformen är effektiv, den förflyttar mig tillbaka till de egenartat upprörda dagarna vintern 2004-05. Och till efterspelet: tsunamikommissionens vidräkning, utskottsförhören i riksdagen och – slutligen – regeringen Perssons valförlust 2006.
Att hävda att svenska politiker, myndigheter och tjänstemän inte skötte tsunamin särskilt bra är ett understatement. Många var besvikna, upprörda – de hade väntat sig något bättre.
Numera är nog förväntningarna rätt nedskruvade. Vi har börjat vänja oss vid att samhällsapparaten skevar. Hur har det kunnat bli så – och när började det. Låt oss börja i modern närtid. Då ter sig mordet på Olof Palme som ett första tecken. Då visade det sig att vi hade en polis som inte höll måttet. Mordet blev och blir aldrig korrekt utrett – sedan kan vi ha vilka privata övertygelser som helst. U-båtsjakterna under 1980-talet drevs så långt och resultatlöst att också verkliga kränkningar som U 137 började bortförklaras av en misstrogen allmänhet.
De här exemplen handlar om exceptionella händelser – mord på statsministern, naturkatastrof i fjärran land och en stormaktsgrannes hot. Under tiden inträffade svåra stormar (Gudrun), översvämningar (Dalarna), båthaveri (Estonia). Där kritiserades förvisso myndigheters brister, både beredskap och resurser. Det var dock inte fråga om fullständiga genomklappningar.
Nu skriver vi 2014, ett rätt ordinärt år. Ordinära håller tågstoppen på att bli. För att inte tala om förklaringarna: eftersatt underhåll och vi gör så gott vi kan. Ordinär är personalbristen på sjukhusen liksom resecirkusen mellan BB på sommaren. I sommarens storbrand måste flyg inhyras från utlandet. Och under höstens undervattensoperation fick vi klart för oss att helikoptrar saknas tillsvidare. Och skolan ömsom saknar lärare, ömsom har flest icke-fastanställda lärare. Rättegångar får tas om därför att elementära kontroller inte gjorts.
Det här kan verka som en rätt osammanhängande lista av kverulantkaraktär. Den kan göras längre och den kan bli mer systematisk för det handlar om något väsentligt, det är på det här sättet samhället slits i sär. Vi vänjer oss vid en litet halvdan verksamhet, och värre – det gör de ansvariga också. Om detta beror på NPM, en numera utskälld metod för att styra offentlig verksamhet som företag, eller om det är utslag av förändrade normer. Eller om vi alltför länge tagit för givet att svensk offentlig verksamhet är ofelbar. Eller allt tillsammans.
Nu handlar det i vart fall om att täta sprickorna i den svenska samhällsmodellen, och att göra det på vad som förr kallades verkstadsgolvet, jag skulle säga i sjuksängen, skolsalen, tågrälsen.