Den 7 juli 2011 meddelades att den 168-åriga brittiska tabloiden News of the World lades ned. Nedläggningen föranleddes av avslöjanden om att reportrar använt olagliga metoder i sin jakt på sensationer. Reportrar hade avlyssnat kändisars mobilsvar - de hade även avlyssnat en försvunnen tonårsflickas mobil, där förtvivlade anhöriga talade in meddelanden. Flickan hittades senare mördad.
Reportern Nick Davies på The Guardian var den som avslöjade News of the Worlds arbetsmetoder. På ett seminarium i Almedalen berättade han om sitt arbete. På plats i Visby var även Guardians nya medier-chef Dan Sabbagh. Haveriet har lett till en het debatt om relationen mellan de politiska makthavarna och medievärlden. News of the World ägdes av mediemagnaten Rupert Murdoch, som även äger The Sun, The Times, Wall Street Journal, Sky News och Fox News.
Under de senaste decennierna har Murdochs tidningsimperium tagit ställning för endera sidan inför valen, vilket den politiska sfären har anpassat sig till, menade Sabbagh. Tidningsskandalen har därför även kletat på flera toppolitiker. News of the World har, enligt Sabbagh, flyttat gränserna för vad som ansetts som acceptabla arbetsmetoder. Först efter avslöjandet om övertrampet mot tonårsflickan reagerade övriga medier.
Reportern Nick Davies var inte nådig i sin dom över det brittiska pressetiska systemet. Press Complaints Commission, PCC, är ett frivilligt etiskt system som pressen själv finansierar och förhåller sig till. Men för några år sedan valde några viktigaste aktörer att ställa sig utanför PCC, vilket försvagat det. PCC har inte heller på eget bevåg ifrågasatt oetiska arbetsmetoder, menade Davies.
Nu diskuteras olika förslag till hur det brittiska pressetiska systemet kan stärkas. Bland annat föreslås att medlemskapet i PCC ska bli obligatoriskt. Vissa förespråkar stärkt statlig kontroll, vilken oroar tryckfrihetsrättsligt. Kanske kan PCC lära något av det svenska pressetiska systemet, som också är finansierat av branschen men där inte bara medieföreträdare sitter i Pressens Opinionsnämnd (PON) utan även representanter för allmänheten och från Högsta domstolen. Det ger förutsättningar för att nämndens beslut får legitimitet.
En annan skillnad är att det här finns ett led mellan medieföretagen och dem som gör de pressetiska bedömningarna - det är branschorganisationen Tidningsutgivarna (TU) som representerar pressen och som tillsammans med ett antal andra organisationer finansierar Pressombudsmannen och PON, inte de enskilda medieföretagen, vilket ytterligare garanterar systemets självständighet från mäktiga medieägare.
Jag kan förvisso kallas jävig eftersom jag sitter i Tidningsutgivarnas styrelse, men mot denna bakgrund tycker jag att det är oroande att tre av Sveriges största medieföretag (DN, DI och Sydsvenskan) nu valt att lämna TU. De vill i och för sig fortsatt finansiera det pressetiska systemet men utanför TU:s ramar. Något sådant parallellt finansieringssystem finns dock inte i dag.
PO/PON är stark som institution, vilket är oerhört viktigt. Enskilda personer som anser sig misshandlade av pressen måste kunna få rättning utan att behöva anlita advokater. Men legitimiteten för det pressetiska systemet måste värnas - det kan snabbt krackelera om branschens lojalitet med det börjar vackla. Vi i medierna granskar makthavare - vi måste också värna granskningen av oss själva.