Nästan 800 ensamkommande flyktingbarn har försvunnit i Sverige under perioden 2007 och 2012. Detta trots att dessa barn och ungdomar varit i svenska myndigheters omsorg. Det visar den sammanställning som journalisterna Katia Wagner och Jens Mikkelsen gjort i boken ”De förlorade barnen” (Natur&Kultur).
Skrämmande är att så få verkar bry sig om dessa unga människors öde. Inställningen från polisen är ofta att det inte är så mycket att göra eftersom de unga kan ha valt att försvinna frivilligt. Ibland visar de sociala myndigheterna ett visst intresse, men påfallande många gånger är passiviteten slående.
Många försvinner innan deras asylansökan ens behandlats. Några gömmer sig när de inser hur Dublinförordningen fungerar, nämligen att det första EU-land de kom till är det som ska bedöma deras flyktingskäl.
Myndighets-Sverige verkar dra en suck av lättnad över att dessa unga människor till synes har gått upp i rök. Men de är inte omöjliga att spåra, för den som bara vill.
Wagner och Mikkelsen har kommit i kontakt med flera av dem och låter dem berätta sin historia. Det är en skakande berättelsen om unga som överlever i samhällets utkanter, i en tillvaro präglad av prostitution, hemlöshet, övergrepp, narkotikamissbruk och extrem utsatthet.
Där finns 16-årige Ghazi som blir tvingad att sälja narkotikaklassade tabletter i ett gathörn på Karl Johan i Oslo och Kardo som prostituerar sig. Där är Mohammad som avvisades från Sverige, där han börjat skolan, och nu sover under broarna i London och drömmer om att lära sig att läsa och skriva.
Där finns också berättelsen om den 14-åriga somaliska flickan Muna som försvann från sin fosterfamilj, som ringde gråtande hem till dem och ville komma tillbaka. Hon hördes aldrig mer av.
Författarna tar i boken upp påståendena i svensk debatt om att ensamkommande barn ljuger om sin ålder. Snarare är det tvärtom, menar de. Många av kommer först till något land i Sydeuropa och där riskerar den som är minderårig att bli omhändertagen av myndigheterna. Därför lägger många till några år när de första gången registreras som asylsökande, något som senare kan vändas emot dem i Nordeuropa.
Det har påståtts att nio av tio ensamkommande barn ljuger om åldern. Men siffrorna är snarare omvända. Migrationsverkets uppskattning är att cirka 12 procent av de asylsökande som säger sig vara barn kan vara över 18 år (SvD 5/6).
Slående i boken ”De förlorade barnen” är hur svåra konsekvenser Dublinförordningen har för de unga. För många som har giltiga asylskäl är skräcken så förlamande inför att behöva åka tillbaka till miserabla flyktingförläggningar eller tältstäder i Sydeuropa där de tidigare utsatts för övergrepp och våld att de hellre går under jorden i Nordeuropa, till ett liv i total rättslöshet.
Därför är det så viktigt att EU-domstolen i torsdags fastslog att ensamkommande barn ska undantas från Dublinförordningen. Äntligen finns förutsättningar för att unga ska få en korrekt och mer rättssäker asylbehandling.