Krönikören spenderar nyårsnatten hos hästarna, för att ha koll på dem om det blir mycket fyrverkerier i närheten av stallet. Men kanske också för att själv slippa undan smällandet i stan.
Skott avlossas utanför mitt fönster.
Väggarna är stilla men jag skakar.
Inga färger syns på himlen för egentligen skjuts fyrverkerierna en bit härifrån. Det är bara min kropp, min amygdala, som varnar om minsta lilla.
Jag vet inte varför. Jag har aldrig varit med om vare sig attentat eller någon olycka med explosioner inblandade. Men jag tror jag kan föreställa mig hur det är att ha ett sådant trauma i bagaget under nyårsnatten.
Jag menar nyårsveckan.
För smällandet kommer långt innan jag bäddat in mig i halmen ute hos hästarna, för att ha koll på dem om de skulle bli skrämda. Det kommer när jag minst anar det, med tekoppen i handen som töms över hela mig. Bränner mitt skinn. Med adrenalinet som liksom inte går ur kroppen, och andan i halsen.
Jag överväger att testa de metoder som används för att träna bort skotträdsla hos hundar och andra djur. De metoder jag själv använder för att förbereda hästarna som – ännu – inte blivit skrämda av fyrverkerier. Gradvis exponering av ljud, sedan ljus och så sist ljud och ljus i kombination. Från knappt märkbart till smällande i full kraft.
Tror ni det är möjligt att uppnå med sig själv? Är det något jag VILL uppnå?
Såklart skulle jag gärna slippa stresspåslaget, liksom ångesten när jag går hem från jobbet på kvällen. Men är det rädslan som ska botas eller är det orsaken som borde avlägsnas?
Det är hundar som springer bort, hästar som fastnar i staket, skadade ungdomar, miljöskadligt skräp, bränder. Hundratals fåglar som kraschar in i husväggar och harar paralyserade av fasa. Många är argumenten för att slopa explosionerna.
Många är skälen att inte skjuta fyrverkerier.
Rädda människor finns också. Men det talar vi inte så mycket om.
Är vi för rädda för att tala om våra rädslor?
Eller, är det bara jag som är rädd?
Raketer kan vara både vackra och häftiga, och för många är det en betydelsefull tradition.
Jag har egentligen svårt för ”det är bara så det är-mentaliteten". Men. Jag förstår att smällandet hör till traditionen, och även om jag anser det rimligt att reagera på skott under aktuellt terrorhot, så tror jag inte någon är hjälpt av att drabbas av panik. Oavsett om det bara är mig det gäller eller också någon mer där ute i länet.
Om inte annat vill jag vara en trygg referens för mina fyrbenta vänner, om det smäller i närheten av oss. I år hoppas jag istället det är lugnt kring stallet – kanske är det inte bara för att ha koll jag spenderar tolvslaget där?