För Etiopiens nuvarande regim är det viktigt att tillskriva den avlidne premiärministern Meles Zenawi detta beslut. Enligt vissa uppgifter var beslutet fattat redan i våras och inofficiellt framfört till svenska UD. Det blir i så fall lättare att förstå utrikesminister Carl Bildt märkligt uppskattande kommentar om Zenawi efter dennes bortgång.
Den officiella etiopiska historieskrivningen hävdar att beslutet fattades oberoende av internationella påtryckningar. Det är givetvis nys. Den etiopiska regimen har ambitionen att vara en tung spelare inte bara i regionen kring Afrikas horn utan för hela kontinenten. Meles Zenawi var till exempel med vid det senaste ekonomiska toppmötet inom ramen för G20.
Att de två journalisterna nu friges är en stor framgång för svenska UD, och givetvis även för utrikesminister Carl Bild vars intresse för frågan ifrågasatts på grund av hans roll i Lundin Oil - det bolag som Schibbye och Persson skulle granska under resan i Ogadenprovinsen. Men man bör i detta fall även beakta det personliga engagemang som en enskild tjänsteman visat i detta fall: ambassadören Jens Odlander, som regelbundet besökt svenskarna och därtill mobiliserat stöd hos andra ambassadörer i Addis Abeba.
Men det som framför allt gett effekt är den starka opinionsbildningen för svenskarnas frigivande. Inte ens diktaturer är helt okänsliga för omvärldens fördömanden. Jag får ibland reaktioner från läsare om varför svenska medier går i gång så starkt när det är journalister som råkar illa ut. Är det ett utslag av skråtänkande? Nej, det menar jag att det inte är.
För att en demokrati ska fungera krävs att medborgarna får fullödig information även om saker som myndigheter, företag eller organisationer ibland kan ha skäl att dölja. Därför är fängslandet av journalister och försöken att kringskära yttrandefriheten ett slag mot alla medborgare. Nu väntar vi bara på beskedet att journalisten Dawit Isaak, som suttit fängslad i över 4 000 dagar, får komma hem.