Ryska bombplan övade flygangrepp mot mål i Sverige under påskhelgen, men de Gripenplan som ska utgöra Sveriges incidentberedskap stod kvar på marken. Inget att bekymra sig över, sade försvarsledningen och menade att det inte är rimligt att ha beredskap dygnet runt. Om det vore en korrekt bedömning så innebär det ett underkännande av Natos bedömningsförmåga. Två danska F16-plan fick ju order om att följa den ryska övningen. Men för Sveriges del var svaret på provokationen: ”Angripare var god dröj, vänligen återkom på kontorstid”.
I riksdagen var överraskningen stor när det framgick att incidentberedskapen inte fungerade som man trott. Men försvarsminister Karin Enström oroar sig mindre över att flygvapnet togs på sängen än över att nyvakenheten blev känd för svenska väljare.
Generallöjtnant Jan Salestrand, chef för ledningsstaben i Försvarsmaktens högkvarter, deltog i måndags i ett seminarium i Linköping anordnat av Allmänna försvarsföreningen på temat Sveriges försvarsförmåga. Salestrands uppgift är givetvis att stå upp för den planering och dimensionering som finns i dag, men han uttryckte oro när det gäller de ekonomiska ramarna från 2016 och framåt. Då riskerar vi att inte längre upprätthålla den nivå vi har i dag. Ens, frestas man tillägga även om den korrekte Salestrand inte skulle uttrycka sig så.
Försvarsmakten måste hålla en god och lojal ton till statsmakten. Men det finns tydliga tecken på en tilltagande spricka mellan försvarsledningen och regeringskansliet. Under regeringen Reinfeldt har försvarsministerposten blivit rena katapultstolen, vilket inte är det vanliga i svensk politik. Tvärtom har vi haft en lång tradition av samsyn över blockgränsen (undantaget Vänsterpartiet) kring de större linjerna, vilket borgat för stabilitet och långsiktighet.
Moderaterna, av tradition det mest försvarsvänliga partiet, omnämner numera försvaret som ett särintresse. Regeringen kallar till sig ÖB för uppläxning när denne vädrat oro över försvarsbudgetens dimensionering. I stället är det Socialdemokraterna som reagerar på bristerna i beredskapen.
Det finns förvisso inte skäl att befara en regelrätt invasion av Sverige, men det är inte detsamma som att det inte finns hot. Ryssland rustar för fullt för att återta positionen som militär och ekonomisk stormakt. Östersjön är strategiskt viktig för transporter och energiförsörjning, liksom Barentsregionen i norr.
Historien kan visa på rader av exempel på ekonomiska intressekonflikter som urartat i väpnade konflikter, minns invasionen av Kuwait. Militära aktioner har använts för att avleda fokus från interna stridigheter, minns Falklandskriget. Hur många kunde förutspå Balkankrigen? Den försvarsberedning som ska avge en omvärldsanalys i juni i år bör därför ta ett bredare grepp kring Rysslands ambitioner och möjliga scenarion i vårt närområde.
Det vore en mardröm om kortsiktighet i dag medför en smygande ”finlandisering” av Sverige, där vi inte längre självständigt kan avgöra om vi ska fortsätta som alliansfria eller välja ett Nato-medlemskap. Med tanke på att vi har en försvarsminister som är mer rädd för finansminister Borg än för Putin kommer vi att behöva modiga och klarsynta riksdagsledamöter.