På skrikande däck körde en mörk Audi Q7 in på Correns parkering. Ut ur bilen marscherade två arga unga män som begärde att få tala med ansvariga på redaktionen. En av dem berättade att han är ”känd av polisen”. Han var uppenbarligen stolt över den förskönande omskrivning som används om dem som har kriminalitet på meritförteckningen.
Männen krävde i alltmer aggressiva ordalag att en artikel och ett antal bilder om ett knarktillslag omedelbart skulle tas bort från Corren.se. Om vi inte gick dem till mötes skulle de komma tillbaka om halvtimme och då… De hotfulla formuleringarna går att höra på Corren.se.
Självklart faller Östgöta Correspondenten inte undan för sådana påtryckningar. Vi går i dagens tidning vidare i historien om det stora narkotikabeslaget (sidorna 4-5).
Jag har hört värre hot än detta under mina år i denna bransch, men det är ofta så här det låter. Hotet är förtäckt, det balanserar på gränsen mellan vad som kan definieras som straffbart, men undertexten är blott alltför uppenbar. Avsikten är att skrämma, att tysta, att utöva makt, att få oss att titta åt ett annat håll.
Brottsförebyggande rådet har i en kartläggning visat att nästan var sjätte förtroendevald har utsatts för hot, trakasserier eller våld. Och detta bara under det senaste året. Journalister, socialsekreterare, jurister och poliser är andra yrkesgrupper som riskerar trakasserier och ibland även våld.
Enkätundersökningar i dessa yrkesgrupper tyder på att det finns ett stort mörkertal. Många hot polisanmäls aldrig. Det är som att det sker en gradvis tillvänjning. Först när trakasserierna är riktigt grava blir det polissak. Ändå verkar det ofta vara beklämmande svårt att komma till fällande dom.
Och hot mot vittnen har förvandlat många rättegångar till rena farser. Där sitter ögonvittnen som under polisförhör lämnat detaljerade beskrivningar men som plötsligt blivit stumma och drabbade av minnesförlust. Alla vet att de hotats men inte mycket går att göra åt det, eftersom ingen säger något.
Fortfarande är det tillåtet för åtalades kumpaner att sitta som en skräckinjagande mobb på åhörarläktaren i rättssalen, trots att syftet helt uppenbart är att skrämma vittnen och målsägande. Absurt nog är det till och med okej att bära gängvästar i rättssalen.
Vi lever i ett ganska fredligt land, vilket är en välsignelse. Men det står allt klarare att vi är lite för naiva när det gäller skyddet av det öppna samhället.
Varje gång en journalist eller en politiker hotas så är det ett angrepp på demokratin. Varje gång ett vittne eller en åklagare skräms till tystnad så är det en attack på vår rättsstat. Varje gång en socialarbetare trakasseras bildas en reva i det sociala skyddsnät som vi gemensamt byggt upp.
Det är dags att syna och debattera både de förtäckta och de öppna hoten. Det handlar om maktmissbruk som syftar till att kringskära vår frihet och vår öppenhet. Om du själv är utsatt, tala med din chef och din kollega, då blir du starkare. Polisanmäl alla hot. Vik inte ner dig.