Den moderata riksdagsledamoten på östgötabänken, Finn Bengtsson, förklarade härförleden (ÖC 13/1 och DI 16/1) att han inte ansåg sig vara bunden av decemberöverenskommelsen mellan regeringens två partier och alliansens fyra. Därmed fördubblades med ens det antal ledamöter från de inblandade partierna som offentligen deklarerat att de inte är så villiga att följa partipiskan. Tidigare hade moderaten Isabella Hökmark gett uttryck för liknande dubier som Bengtsson.
Decemberöverenskommelsen förutsätter i sin utformning att riksdagsledamöterna från de inblandade sex partierna åtar sig att inte fälla en regeringsbudget ifall deras parti är i opposition. Som också Bengtsson påpekat får enligt överenskommelsen inte heller utskotten eller enskilda ledamöter från oppositionspartierna lägga fram förslag till regeringen som påverkar den budget som antagits genom att oppositionen lagt ned sina röster, ifall dess förslag riskerar att få fler röster än regeringens.
Enskilda ledamöter får faktiskt inte ens reservera sig i utskotten till förmån för sitt eller sitt partis förslag.
Allt detta är samtidigt givetvis en frivillig överenskommelse mellan sex partier – ”ideella föreningar” skulle man kunna kalla dem. Det finns inget som hindrar partier att ingå den typen av ömsesidigt bindande principer om hur de ska agera sinsemellan.
Likväl innebär överenskommelsens bestämmelser att de folkvalda som följer dem, därmed också avstår från den grundlagsskyddade rättighet som de har som riksdagsledamöter.
Av Regeringsformens kapitel 4, paragraferna 6 och 7, framgår att när ett ärende ska avgöras i riksdagen får varje riksdagsledamot och varje statsråd yttra sig och vid omröstning ”gäller som riksdagens beslut den mening som mer än hälften av de röstande enats om”.
Rösträtten, alltså både rätten att yttra sig och rätten att rösta, är som framgår individuellt tilldelad de folkvalda ombuden. Denna princip och förfarandet ovan bekräftas också av Riksdagsordningens kapitel 11, paragraf 10 som förklarar hur avgörande (”beslut”) genom omröstning går till och just hänvisar till Regeringsformens kapitel 4.
I en kommentar till Bengtssons artikel skrev nyligen den tidigare Timbrochefen och ministern Cecilia Stegö Chilò (också hon östgöte för övrigt) att i och med dennes utspel fanns nu ”två ledamöter av kammaren som är beredd att försvara sina grundlagsskyddade rättigheter mot sitt parti”. Och undantar man ledamöterna från Socialdemokraterna och Miljöpartiet, som ju ändå inte omfattas av plikten att vid behov lägga ned sina röster och inte stötta sitt eget partis budgetförslag fram till 2018, rör det sig om två (2) av allianspartiernas totalt 141 riksdagsledamöter.
Knappt 1,5 procent av ledamöterna i den borgerliga alliansen vågar sålunda öppet försvara sina grundlagsskyddade rättigheter mot sitt eget parti. Men om våra valda ombud inte vågar försvara sina grundlagsskyddade rättigheter, hur ska de då försvara våra, medborgarnas, grundlagsskyddade rättigheter?