Det finns ett uttänkt skäl till att Magdalena Andersson redan nu vill slå fast att överskottsmålet för statens finanser inte uppnås i tid till nästa val år 2018. Risken är nämligen stor att ett slukhål i regeringens politik dränerar finanserna betydligt mer än vad som idag förutspås.
Börja med ett exempel. Regeringen säger att man vill avskaffa den bortre gränsen i sjukförsäkringen och höja sjukersättningen. Kostnaden beräknas därmed öka, men bara några hundra miljoner kronor. Sett på hela budgetposten socialförsäkringar är detta nästan felräkningspengar. Kan det verkligen vara möjlig att vrida tillbaka Allianspartiernas krig mot sjukfrånvaro utan större kostnad?
Tja, finansdepartementets tjänstemän tyckte uppenbarligen inte heller att det var möjligt. Därför krävde de att åtminstone få lägga in en post i budgeten med den kryptiska rubriken ”beräkningsteknisk överföring på hushållen”. I en liten fotnot förklaras att det avser möjliga kostnadsökningar för ökad sjukskrivning när den bortre gränsen för sjukfrånvaron tas bort. Här ligger inga kaffepengar längre. Utan 6-7 miljarder kronor.
Frågan är om ens det räcker. Mellan år 1999 och 2003 ökade statens kostnader för sjukfrånvaro med hela 50 miljarder kronor. Det skedde utan några större regelförändringar. Handläggare på Försäkringskassan fick helt enkelt signalen att vara mer frikostiga. Samma signal skickar den nya regeringen nu igen.
Finanspolitiska rådet har börjat ställa frågor om hur regeringen egentligen räknar på den framtida sjukfrånvaron. Regeringen svarar i budgeten: ”Regeringen vill framhålla att det är mycket svårt att prognosticera kostnader för sjukpenningen; det finns ingen färdig teoribildning kring varför sjukfrånvaron varierat så kraftigt historiskt sett...”
Man förstår varför Magdalena Andersson inte gillar Finanspolitiska rådet och vill lägga ner det. Önskan att förneka forskningen om hur regeringens förslag kan påverka människors beteenden och därmed statsfinanserna återkommer gång på gång i budgeten.
Av försiktighet får finansdepartementet inte räkna hem så kallade ”positiva dynamiska effekter” förrän de faktiskt inträffat. En skattesänkning ska inte kunna finansieras genom en from förhoppning att den får människor att arbeta mer.
Detta arbetssätt blir emellertid en oförsiktighetsåtgärd när det uppstår ”negativa dynamiska effekter”. Regeringen höjer skatter på höginkomsttagare och räknar hem högre skatteintäkter. Enligt forskningslitteraturen äts emellertid intäktsökningen upp av att höginkomsttagare då arbetar färre timmar. Att inte ta hänsyn till detta är finanspolitisk lättsinne.
Magdalena Andersson hävdar att hon presenterat en budget som ”håller ihop” och är finansierad ”krona för krona”. Det får man nog ta med en stor nypa salt. Räkna med att hon redan nästa år tillkännager behov av fler skattehöjningar.