När ekonomiska bubblor spricker finns det inte någon hejd på ivern att reglera och lagstifta så att det inte ska hända igen. Sedan slutet på 1980-talet har det ändå inte tagit mer än ett årtionde förrän nästa bubbla tar fart. De som vill trycka gasen i botten får helt enkelt snabbt överhand igen.
Där är vi nu. Riksbanken gasar på med minusräntor trots att BNP växer med tre procent i årstakt och Göran Perssons sysselsättningsmål på 80 procent faktiskt är uppnått.
Riksbankens motivering är att inflationen stadigt bitit sig fast under målet på två procent. Inflationsglappet riskerar att urholka konkurrenskraften. Företagen lyckas inte höja priser, och har under senare år inte heller lyckats med några större produktivitetslyft. Samtidigt utgår löneförhandlingar från föreställningen att inflationen blir två procent som Riksbanken lovat. Efter några år går räkningen inte ihop. Mycket riktigt har Sveriges exportindustri gått kräftgång på senare år. Lönsamheten räddas genom att dra ner antal anställda.
I det ljuset kan Riksbankens räntesänkningsiver förefalla befogat. Lägre räntor ger svagare krona. Det återställer konkurrenskraften, visserligen till priset av att konsumenter får betala mer för allt som importeras.
Det finns dock en stor hake. Det är nämligen inte fler biffar och bilar som svenskar köper när räntan faller. Högst på önskelistan verkar stå ett bättre boende, eller ett boende överhuvudtaget. Priser på bostäder, liksom på aktier, trissas upp. Och så är nästa bubbla igång.
I snitt har varje svensk redan lån på nästan dubbelt så mycket som årsinkomsten. Det är väsentligt mer än för 25 år sedan.
Då var Sverige mitt inne i en stor fastighetsbubbla. Den slutade med krasch och många år av bedrövelse och hög arbetslöshet.
Tio år senare var det dags för nästa rusning. IT-bubblan blev inte lika traumatiskt, men många förlorade ändå jobbet när den sprack.
Ytterligare åtta år senare, 2008, drogs Sveriges exportindustri ner när fastighetsyran i många europeiska länder och USA kantrade.
Fallgropen i Riksbankens kalkyl är att man inte fäster vikt vid orsaken till den låga inflationen. Mest talar för att den snabba automatiseringen, digitaliseringen och globaliseringen pressar priser, oavsett om det handlar borrmaskinen på Clas Ohlson eller musiken i hörlurarna. När det mesta blir billigare är det nästan omöjligt att pressa upp inflationen utan att efterfrågan i huvudsak riktas mot bostäder och andra tillgångar.
En klokare strategi vore sannolikt att sänka inflationsmålet, säg till en procent. Om arbetsmarknadens parter tar det som utgångspunkt i stället, så urholkas inte konkurrenskraften. Om klokheten rådde, skulle vi förstås inte blåsa upp bubblor sådär vart tionde år. Räkna alltså med ett rejält party i några år till. Och sedan sju år av bedrövelse.