Snart har fransmännen återvänt till vardagen. Om allt är lugnt slutar de flesta att efter några månader oroa sig över attentatsrisker och de vanliga problemen tar överhanden. Ändå kommer inte allt att återgå till det läge som rådde före blodbadet på tidningsredaktionen och i det judiska snabbköpet.
Den franska säkerhetsapparaten förstärks, övervakningen av riskgrupper intensifieras och ytterligare en bit av den personliga integriteten kommer kanske att offras på säkerhetens altare. Man kan befara att den franska polisen och gendarmeriet, redan med stålhårda nypor, ökar sin närvaro i förorterna och sannolikt växer då motsättningarna till de ungdomsgäng som där lever sina ofta halvkriminella liv i arbetslöshetens hopplöshet. Massiva demonstrationer till stöd för demokrati och yttrandefrihet kan också lätt leda till en samling kring trångt nationalistiska värderingar, som ytterligare stänger ute förorternas människor.
Europeiska politiker ställs i detta läge inför svåra avvägningar. Om man inte agerar kraftfullt och tydligt riskerar man att medborgarna känner sig övergivna och att rädslan pressar ännu fler in i de främlingsfientligas läger. Där är famnen alltid vid och öppen för alla dem som säger ”Nu får det vara nog!”.
Det vore önskvärt att politikerna inte bara uttalar sin avsky för dåden, utan även klart förklarar vilka förlorare terroristerna i verkligheten är. Man måste sätta deras dåd i rimlig relation till det demokratiska samhällets överlägsna resurser i form av starka organisationer, välutbildade medborgare och med våra grundläggande principer djupt förankrade. Hos både ateister, kristna, judar och muslimer.
Om vi inte ska hamna i en konfrontation med invandrade muslimer behöver vi också föra ett intelligent och sansat samtal om risker och deras hantering. När jag under ett år i Kabul 1988 med bilbomber och tämligen frekvent raketbeskjutning analyserade riskerna för att någon av oss skulle befinna sig på just den plats vid just det tillfälle som en raket slog ner, kunde jag konstatera att den risken var mindre än chansen att vinna en storvinst på lotteri. Den som ger sig ut i den franska trafiken löper långt större risker än att dö i ett terrordåd. Men nyttan, nöjet och friheten som bilen ger gör att man inte ens överväger detta.
Så låt oss hoppas att nyttan och nöjet med yttrandefrihet och den personliga integritetens värde får oss att se på terrordåden med bilförarens lugna bedömning. De är blodiga, avskyvärda och måste förhindras. Men de rubbar inte våra samhällen. Inte heller våra värderingar. Det gäller bara - som Fröding säger - ”att inte som barbarer böja sig i skräck och vanvett under hårda öden”.
Däremot måste vi hindra unga män och kvinnor att resa till områden där de kan bli förfarna våldsverkare. Turkiet spelar här en nyckelroll. Frågan är bara hur man skiljer på dem som far dit på badsemester och på dem som i ond avsikt tänker ta sig över gränsen mot Irak eller Syrien.
För övrigt anser jag att Gotland måste försvaras.