Bråk efter bråk, misshandel efter misshandel, i lägenheter och hus runt om i hela Linköping, hela tiden med skrikande kvinnor och barn i bakgrunden när poliserna talade i kommunikationsradion – från tidig kväll tills det var dags att gå hem när tryckpressarna hade satt igång.
Vi gick hemåt, men för polisen hade natten bara börjat.
Jag vande mig aldrig vid skriken, blev alltid lika illa berörd, varje fredag, år efter år.
Jag kan fortfarande höra skriken när jag tänker tillbaka.
För mig, 19 år gammal, var det en chock. Ett uppvaknande efter en skyddad uppväxt.
Idag är polisradion intern, vi hör inte längre dramatiken, men självklart finns problemen kvar. Med den skillnaden att det bara är polis, rättsväsende, sjukhuspersonal och kvinnojourer som ser och hör om den.
Många undersökningar visar att både män och kvinnor är utsatta för våld i hemmet, men enligt Brå (Brottsförebyggande rådet) är det kvinnor som drabbas hårdast, det är män som orsakar de svåraste skadorna.
Sorgligt därför att följa hur Ryssland nu är nära en legalisering av den barn- och kvinnomisshandel som sker i hemmet. Så länge den inte ger alltför svåra fysiska skador, som de utrycker det. En lagändring Putin driver fram eftersom han tycker att ”myndigheter inte ska lägga sig i vad som sker i hemmet”.
Det är alltid lätt att slå bort att ”det händer inte här”, men vi måste alltid värna de mänskliga rättigheter vi har, hur självklara de än ter sig för oss.
En inblick i historieböckerna, eller en utblick i världen, visar hur lätt det är att bli av med dem.
Det är självklart allvarligt vad världens ledare säger och gör, det är förkastligt för all världens jämställdhetsarbete när Donald Trump säger att han kysser, klämmer och tafsar på vilka kvinnor han vill när han vill, men i demokratier är det alltid viktigast vad vi medborgare säger och gör, hur vi beter oss i vardagen.
Jag blev därför glad av en vardagshistoria från skånska Staffanstorp som Sydsvenskan skrev om i lördags. Ett medelålders par var på väg av bussen när de vid utgången passerade en mörkhyad kvinna och hennes barn då mannen oprovocerad drog upp allt saliv han fick fram och spottade det i ansiktet på kvinnan. Bussen var full av vittnen och två av dem, två killar, hoppade av bussen och följde efter paret ända hem. Väl där ringde de polisen och Lundapolisen meddelar nu att en polisanmälan om ofredande kommer göras. ”Ett ypperligt beteende, men man ska vara försiktig” sa polis Mats Persson om killarnas civilkurage.
En annan historia på samma tema, ur mitt eget liv för tjugotalet år sen, är den om när kvinnan jag levde med då skrek jättehögt en natt på grund av en mardröm och jag ett par nätter senare blev uppringd av en man som låtsades vara polis och sa till mig att sluta slå min kvinna. Jag förstod att det inte var en riktig polis när han bad mig komma ut naken på gatan. I efterhand har jag många gånger tänkt att mannen, vem det nu var av grannarna eller deras besökare, visade fint civilkurage i det han var övertygad om.
Extrema tider föder alltid stora motståndsrörelser och jag gissar att de enorma massor vi såg i ”Women's march” 21 januari, fem miljoner kvinnor och män världen över, varav en miljon bara i Washington, kommer te sig som små när Trump och Putin fått hålla på ett tag till.
Men motstånd är inte bara stora protestmarscher, civilkuraget i vardagen, att säga ifrån till grannen, vid lunchbordet, i mötesrummet, i chatten, hemma vid middagsbordet, i omklädningsrummet, på bussen, är alltid det effektivaste motståndet.
Jag hoppas att 2017, i vågorna efter Trump och Putin, blir året när alltfler säger ifrån.