Under många år har jag försökt förklara för tonåringarna hemma hur det var att växa upp under kalla kriget. Det har inte varit lätt att återge känslan av krypande oro, hur vi i det neutrala Sverige hukade i slagskuggan av två supermakter som positionerade sig i vårt närområde, hur sanningar relativiserades i det ständiga propagandakriget, hur oliktänkande i våra grannländer i öst förtrycktes eller helt sonika bara ”försvann”.
Ett fullskaligt kärnvapenkrig var ett möjligt scenario, inte bara ett fantasifullt synopsis till en Hollywoodproduktion. Uppgörelserna mellan underrättelseorganisationer i öst och väst var en realitet och inte bara en intrig i någon av John le Carrés spionromaner.
Kalla kriget och förtrycket i Sovjetunionen och i det Östeuropa som låstes in av Järnridån har beskrivits i många varianter, både på film och i romaner, i dokumentära skildringar och i historieböcker. Men ändå vilar något slags nostalgins försonande skimmer över denna epok.
En del gamla sovjetiska symboler och begrepp har under senare blivit kultförklarade – på annat sätt kan man inte förklara att en innerestaurang i vår huvudstad valt namnet KGB, efter en förlaga i New York. Som om det ökända spioneri- och angiverimaskineriet KGB, som förföljt demokratikämpar i Sovjet under decennier, var en ren kuriositet.
År 2014 markerar en vändpunkt. Vi har i år fått en obehaglig påminnelse om att avspänningen efter Berlinmurens fall inte är något naturtillstånd, den kan aldrig kan tas för given.
Rysslands annektering av Krimhalvön och kriget i Ukraina berättar att vår mäktige granne i öst inte accepterar att självständiga grannstater vill gå sina egna vägar. En självständig stat kuvas med hot om vapenmakt eller regelrätt krigföring, om än förtäckt som stöd till proryska rebeller.
Ukrainakrisen ger isande ekon från kalla kriget, då de baltiska staterna var förslavade under Sovjet och vårt grannland Finland var satt under hård press att anpassa sin utrikes- och säkerhetspolitik efter de signaler som visslades från Moskva.
Det är också mot den bakgrunden vi ska se Rysslands förnyade militära aktivitet i Östersjön. Ryskt militärflyg övar anfall mot mål i Sverige och kränker upprepade gånger vårt luftrum. Landets stridsflygplan har vid ett par tillfällen utsatt civila flygplan i Sverige för kollisionsrisk.
I oktober kändes det som att vi flyttades flera decennier tillbaka i tiden, och vi befann oss ännu en gång mitt i ett sökande efter en utländsk ubåt i Stockholms skärgård. Men någon regelrätt ubåtsjakt av det slag som bedrevs på 1980-talet var det ju inte, så mycket fick vi lära oss. Detta eftersom det svenska försvaret inte längre har kvar den militära kapacitet som krävs för att tvinga upp en främmande undervattensfarkost till ytan.
Så det svenska försvaret fick i stället ägna sig åt att kartlägga tecken på främmande makts undervattensverksamhet bland kobbar och skär, med benäget bistånd från allmänheten som förfogar över betydligt större övervakningsresurser än den avlövade försvarsmakten.
Någon miniubåt fick vi inte se denna gång heller, inte heller några utländska grodmän. Men vi fick se en svensk överbefälhavare ryta ifrån på ett sätt som vi nog aldrig upplevt förr. ÖB Sverker Göranson var säker på sin sak. Svenska vatten hade kränkts av främmande makt: ”Det är rent ut sagt för jävligt att någon är inne på svenskt territorium på detta sätt.”
Under 2014 har Ryssland under Putins styre visat sitt sanna ansikte. Men tecknen har funnits där länge, för den som velat se.
Fria medier har tämjts och trakasserats till tystnad. Uppstudsiga journalister har länge varit fritt villebråd. I Ryssland har medierna – åter – förvandlats till lydiga propagandaorgan.
Det är påtagligt att Moskva fäster stor vikt vid att dominera nyhetsförmedlingen. Information – och ren desinformation – är viktiga verktyg inte bara inför den egna publiken utan också för att påverka den internationella arenan.
Under många år har ryska oppositionella förföljts och trakasserats, så gravt att demokratiskt sinnade partier gett upp. Den enda kraft som utgör något reellt inrikespolitiskt hot mot Putins autokratiska styre är i dag gammelkommunisterna, och till dem finns inte mycket hopp att knyta.
Men omvärldens ekonomiska sanktioner mot Ryssland har börjat bita. En väsentlig skillnad jämfört med kallakrigsperioden är att det i dag finns en växande medelklass som redan vant sig vid att pengarna räcker till utlandsresor och shopping och som förväntar sig fortsatt ökat välstånd.
Om den ekonomiska kräftgången fortsätter så kommer pressen mot Putins styre att hårdna. Men för att det ska vara möjligt fordras att omvärlden håller samman bakom sanktionsvapnet.
Det vore förhastat att säga att kalla kriget är tillbaka. Så illa är det inte – än i alla fall. Men år 2014 blev det skrämmande nog betydligt lättare att förklara för dem som inte var med vad kalla kriget egentligen var.