David Beckham är en av världens rikaste personer med en förmögenhet på sisådär 2 miljarder kronor. Han har fyra barn, och man skulle ju kunna tro att dessa lyckliga små springer omkring i märkeskläder och matas med silverskedar av nigande betjänter – men icke!
Sonen Brooklyn, 16 år, kan åtminstone inte räkna med pappas pengar. Han måste jobba för att kunna köpa det han drömmer om, så på helgerna har han i ett par år diskat på ett litet franskt kafé i London – för 2,68 pund i timmen.
”Du vet hur barn är. De vill ha nya fotbollsskor, nya sneakers. Så jag sa att om han ville ha saker får han tjäna egna fickpengar”, avslöjade David Beckham i "The Late Late Show" med James Corden i våras.
När Victoria Beckham besökte ”The Ellen DeGeneres Show” berättade hon att hon och David försöker lära barnen värdet i att arbeta hårt och hjälpa andra människor.
Gud, så befriande att höra detta.
Häromdagen träffade jag en tjej som gått arbetslös ett tag och nyss blivit erbjuden ett tillfälligt jobb. ”Fast det var på kvällar, så då skulle jag inte kunna umgås med mina kompisar som jobbar dagtid.”
Jamen, stackars dig! Och stackars dina vänner som får betala för din arbetslöshet när du inte har vett och respekt nog att ta det jobb du erbjuds. Tyvärr är hon en av många med samma inställning.
De som pluggar till att bli personalvetare får lära sig hur man hanterar generation Y, som fokuserar mer på vad jobbet kan erbjuda dem i form av utveckling, arbetsvillkor och lön än vad de kan erbjuda en arbetsgivare.
I september försökte ett bemanningsföretag i Göteborg anställa 100 personer, men fick inte en enda sökande. ”Alla ungdomar är inte så sociala att de känner sig bekväma med att sitta i en kundtjänst”, kommenterade Arbetsförmedlingen (GP 16/9).
Men livet är inget kuddrum där man ständigt har rätt att känna sig bekväm. När vuxensamhället ängsligt bär omkring dem som borde tvingas ta hand om sig själva – och som skulle må bättre av att göra så – sprids en verklighetslögn. De vuxna blåljuger och lurar ungdomarna rätt in i utanförskap.
I debatten om tillfälliga uppehållstillstånd har det hävdats att de som inte får fulla garantier att stanna livet ut inte kommer att se någon mening med att lära sig svenska eller komma in i samhället. Förlåt, men vad är det för människosyn? Hur kan man tro att de som kämpat hårt för att komma hit plötsligt ska sätta sig och sura med armarna i kors för att man ”endast” får tre år på sig? Bara i Sverige har vi så låg tilltro till människors kraft och förmåga att klara sig själva. Jag är övertygad om att många nyanlända drömmer om att få komma igång och återgå till studier, karriär och liv. Men vänsterröster vill fösa omkring dem i välfärdssamhällets gosiga barnvagn som vore de oförmögna att gå av egen kraft. Man häpnar inför ett sådant nedvärderande av starka, kapabla människor.
Det finns extremfall. I dagarna framkom att Halmstad kommun betalar taxiresor till och från skolan för en elev som under längre tid haft hög frånvaro. Skolinspektionen krävde 600 000 kronor i böter då eleven inte deltagit i undervisningen, vilket betydde att kommunen inte tillgodosett elevens rätt till utbildning. Man ser sig omkring och undrar: var är dolda kameran?
Kommunen hade till och med förlagt skolgången till eftermiddagen ”i hopp om att det ska passa eleven bättre”. Ge mig en påse att kräkas i.
Vi bör som David Beckham säga ”om du vill ha något får du jobba för det”. Han gör det ju inte för att jävlas med sin son utan för att han älskar honom och vill ge styrka för framtiden. Muskler som inte används tenderar ju tyvärr att förtvina.