Snart minns ingen i försvaret längre hur en räddnings- och röjningsstyrka såg ut. I den fanns personal för att mäta strålning efter en kärnvapeninsats, ingenjörer för att öppna vägar där tryckvågen fällt träd över körbanorna. Där fanns de som skulle ta hand om skadade men också militärpoliser och andra som skulle hejda panikslagna på flykt.
Många hade dosimetrar för att mäta mottagen stråldos och det fanns instrument för att mäta strålningens styrka. I staberna fanns radiak-räkneskivor för att räkna ut hur snabbt strålningen skulle avklinga och när det kunde bli möjligt att passera genom ett radioaktivt område. Saneringsplatser upprättades där man med vatten och borstar skulle rena materiel och personal som drabbats av radioaktivt nedfall.
Det var precis så patetiskt som det låter. Och någon gång på åttiotalet - om jag minns rätt - slutade man öva och kärnvapenhotet var plötsligt borta. Livet i fält blev med ens enklare. Om det berodde på att man nu trodde att det neutrala Sverige inte skulle kunna bli angripet med kärnvapen eller om tvätthinkarna blev alltför absurda i ett supermakternas totala kärnvapenkrig, kan jag inte avgöra. Men det var skakande att för drygt tio år sedan läsa Peter Handbergs bok ”Undergångens skuggor”. Han visar i den mycket trovärdigt att i de baltiska staterna höll Sovjetunionen runt 250 kärnvapenmissiler i ständig beredskap, programmerade mot mål i Sverige.
Efter Sovjetunionens fall har vi tills alldeles nyligen levt som om kärnvapen inte fanns.
Men nu når oss åter hoten från det främlingsfientliga och paranoida Putinryssland. I omfattande och inte föranmälda militärövningar övar man demonstrativt insats av kärnvapen mot mål i närområdet. Den avtalade nedskärningen av antalet missiler tycks åtminstone för stunden ha avbrutits. I rysk tv skryter Putin med att han vid erövringen av Krim var beredd att sätta de strategiska kärnvapenstyrkorna i högsta beredskap. Det är nog mest för att visa sig stark inför den egna befolkningen, men avslöjar ändå hur Putins värld ser ut.
Förbundskansler Merkel sa för en tid sedan att han lever i en annan värld. Tyvärr tvingar han oss in i samma värld och tydligt är att han vill återskapa det kalla krigets terrorbalans. Farhågor i väst om att ryssarna faktiskt skulle vara beredda att använda kärnvapen, ökar hans möjligheter att agera militärt i närområdet och ändå avhålla Nato från militära insatser.
Det verkar idag också avspegla sig i att Ukraina får reda sig bäst det kan.
Tyskarna borde minnas att Västtysklands demokrati och frihet tryggades av Nato:s och USA:s närvaro i landet. Det är beklagligt att de nu förhalar en starkare och permanent Natonärvaro i Baltikum. Trots att balterna är Natomedlemmar kan man ändå frukta att de sakta manövreras in i en rysk intressesfär, byggd av hotet från och rädslan för de ryska kärnvapnen.
En konstruktiv dialog med Ryssland kan bara föras utifrån en styrkeposition. Andra utgångspunkter är meningslösa gentemot maktmänniskor med psykopatiska drag.