Det är 25 år sedan vi sist jagade ubåtar i vår skärgård. Alla som då deltog i befälsposition är i dag pensionärer. En ny generation militärer, politiker och journalister har nu hanterat det som kallats en ”underrättelseoperation” i Stockholms skärgård.
Mycket påminner om hur vi betedde oss när det senast var aktuellt. Fotografierna är lika suddiga, de ryska kommentarerna lika hånfulla och av och till dyker de gamla konspirationsteorierna upp. Vissa vet att det är en ”budget-ubåt” som Försvarsmakten uppfunnit för att få större anslag. Andra säger att det säkert är en Nato-ubåt som besökt oss. Nytt är att ÖB har svurit på att det utan tvivel rört sig om en miniubåt, en eller flera, minst tio meter lång. De bevis han gett regeringen är så övertygande att både statsministern och försvarsministern har framträtt offentligt och i skarpa ordalag fördömt intrånget. Hade det rört sig om ett Nato-intrång måste brittiska eller amerikanska miniubåtar ha transporterats till ett insatsområde nära den svenska kusten. Moderfartyget bör i så fall ha varit en atomubåt, 100 till 150 meter lång och med ett djupgående som gör Östersjön till ett minst sagt besvärligt operationsområde.
Den som är obunden av det diplomatiska protokollet törs därför nog kontstatera att den främmande ubåten var rysk och att dess närvaro reser ett antal frågor kring Rysslands intentioner. Klart är att den ryska marinen är ”back in business” och nu återupptar ett övningsmönster som avbröts när Sovjetunionen rasade samman. Det är sannolikt det 561:a Marina Spetsnazförbandet från Kaliningradområdet som åter övar vid utländska kuster.
Varför gör man det? Som ett led i en förnyad krigsplanläggning. Det betyder inte att Ryssland planerar att gå i krig mot Sverige, men väl att en militär stab utarbetar planer för att kunna genomföra en sådan operation, om den någon gång skulle bli aktuell. Rapporter om massiva ryska inköp av svenska kartor tyder också på att krigsplanläggningen återupptagits.
Ett annat skäl är troligen en önskan att öva förband i ett operativt viktigt område och att man bedömer riskerna som minimala. Det har ju hittills alltid gått bra, bara man inte kör på grund! Kanske har man rent av inget emot att bli upptäckt så länge en nationsbestämning inte är möjlig. Mönstret med upprepade kränkningar av vårt luftrum, i vissa fall med regelrätta anfallsövningar, kan tillsammans med de marina operationerna vara ett led i att demonstrera en eftersträvad maktposition i Östersjön.
Sverige får nu en besvärlig väg tillbaka till en nationell försvarsförmåga. Vi har en marin med för få båtar, utan luftvärn och med stora personalbrister. En alldeles för liten armé. Vår huvudstad och våra flygbaser är utan luftvärnsskydd. Ett försvunnet civilförsvar och många andra försummelser gör oss sårbara.
Våra politiker vill dock fortfarande inte acceptera de fulla ekonomiska konsekvenserna av vår förändrade säkerhetssituation. De summor man nämner liknar mest ett patetiskt försök att åtgärda brustna blindtarmar med magnecyl.
För övrigt anser jag att Gotland måste försvaras.