De som agerade barnmorskor när den Islamiska staten (IS) föddes, bör nu ha förstått att det som såg dagens ljus var ett Frankensteins monster. Högst sannolikt fanns det saudiska pengar och vapen bakom dess uppkomst. Det kalifat IS säger sig vilja upprätta utvecklas till ett skräckvälde byggt på våld och terror. Trots otaliga amerikanska flyganfall ökar antalet IS-krigare oavbrutet. Även om europeiska stater oroar sig över att unga muslimer radikaliseras och ger sig av till Syrien så är det i närområdet, inte minst i flyktinglägren, som den stora rekryteringen sker.
Det ryska militära ingripandet för att stödja den syriske presidenten al-Assads krakelerande arméförband innebär sannolikt att IS inledningsvis stärker sina positioner på marken, eftersom de ryska insatserna i huvudsak sker mot andra oppositionsgrupperingar. Samtidigt som Putin kastat sig in i ett militärt engagemang, som kan visa sig bli både långvarigt och kostsamt, sker en rysk diplomatisk offensiv i området. I en strategisk allians med Iran försöker man förmå USA att godta en lösning av Syrienkrisen som tillgodoser vissa ryska intressen.
Problemet är att varken Saudiarabien eller Turkiet vill acceptera en uppgörelse där al-Assad finns kvar på arenan. Men sannolikt skulle ryssarna efter en övergångsperiod vara beredda att offra al-Assad, om det öppnar för en lösning där de själva behåller sina baser i Syrien och fortsatt kan delta i ett stormaktsspel om Mellanöstern.
Flyktingströmmarna till Europa ändrar förutsättningarna för en fred i Syrien. Behovet från europeiskt håll att få ett slut på flyktingkrisen leder till att den nyss så kritiserade turkiske presidenten Erdogan fått en stärkt position och att hans krav nu måste mötas med välvilja, eftersom Turkiet kontrollerar flyktvägarna från Syrien till Europa. Ryska framgångar i kriget på marken skulle öka Putins inflytande över de europeiska försöken att mäkla fred. Risken är att en delbetalning från EU sker i form av eftergifter i den ukrainska krisen och då med sanktionslättnader.
Frågan är hur man överbryggar svårigheterna att balansera mellan den nationalistiske Erdogans krav och Putins stöd för al-Assad. Till syvende och sist måste en fredslösning också accepteras av USA, som inte alls är lika pressat som de europeiska staterna att finna en snar lösning. De amerikanska vapensändningar, som sker till syriska motståndsgrupper vid sidan av IS, ökar Putins svårigheter att föra markkriget till ett snabbt och önskvärt avslut – vilket USA för stunden kanske rentav eftersträvar.
Summerar man de politiska problemen med den komplexa militära situationen och det beklagansvärda faktum att IS fortsatt stärker sin position, blir slutsatsen dyster. Striderna kommer att fortsätta. Därmed även flyktingströmmen om inte EU snabbt omfamnar Erdogan och generöst betalar notan. En av flera utgiftsposter kan där bli att vända ryggen till medan Turkiet fullt ut engagerar sig i strider mot landets kurder.
För övrigt anser jag att värnplikt bör återinföras.