Moderaternas åtta år av konsekvent vanskötsel av svenskt försvar skedde i stort samförstånd med Socialdemokraterna i riksdagens försvarsutskott, där Håkan Juholt (S) var ordförande. Man kan konstatera att försvarets framtid nu ser något ljusare ut, främst tack vare försvarsminister Hultqvist (S). Utifrån betraktad förefaller han vara en försvarsminister som verkligen företräder försvarets och landets intressen. Hittills dock med ett budgetmässigt mycket uselt ekonomiskt genomslag.
Alla som kan sätta tillståndet inom försvaret i relation till de krav som Rysslands rustningar och aggressiva utrikespolitik nu skapar, de förstår att vi befinner oss i ett läge som efterhand kommer att förvärras, om inget radikalt görs.
Det är insikten om detta som tvingar fram den intensiva diskussionen kring en svensk anslutning till Nato. Det är en fråga som bara kan lösas i samförstånd mellan Alliansen och Socialdemokraterna. Tyvärr finns det ingen sådan lösning i sikte eftersom Sveriges säkerhetspolitiska behov inte kan tillåtas äventyra det socialdemokratiska partiets sammanhållning. Femtio års lovsånger till den svenska neutraliteten står i vägen. Alltför många svenskar tror fortfarande att det var vår neutralitetspolitik och inte det amerikanska kärnvapenparaplyet som tryggade freden och stabiliteten i Nordeuropa under det kalla kriget. En Natoanslutning är därför tillsvidare en omöjlighet för en socialdemokratisk partiledare, oavsett vilken uppfattning han må ha i denna fråga.
Många hävdar att vi därför driver ett spel som sätter oss i en omöjlig situation. Vårt samarbete med Nato utvecklas ständigt och har säkert passerat den gräns då man i Moskva ser oss som en de factomedlem i Nato. Vårt dilemma är att vi ändå saknar formella säkerhetsgarantier från Nato.
Men under det sista året har det blivit allt tydligare att de ledande politikerna försöker tillgodose vårt behov av hjälp utifrån utan en formell anslutning till Nato. Lösningen söker man i täta och bilaterala kontakter med USA. De senaste månaderna har Sverige besökts av USA:s flygvapenchef, därefter den amerikanske chefen för Natos europakommando och nu senast en delegation från USA:s försvarsutskott, ledd av dess ordförande John McCain.
Finessen är naturligtvis att direkta överenskommelser med den enda staten inom Nato som snabbt kan tillföra militära resurser, nämligen USA, kan slutas tyst och stilla och utan att nämnvärt störa dem som ser Nato som ett hotfullt moln på vår säkerhetpolitiska himmel. Det är nog möjligt att nu få löften om åtaganden från USA:s sida. En amerikansk insats i de baltiska staterna i en krissituation blir svår att genomföra om inte Sverige involveras och tillåter USA att basera stridsflyg och underhållsresurser på vårt territorium. Alltså föreligger ett starkt och ömsesidigt intresse av att förbereda och besluta om hur en sådan amerikansk insats ska kunna genomföras. Men vad stort sker, det sker tyst.
För övrigt anser jag att värnplikt måste återinföras.