Modern terrorism associeras ofta med Baader-Meinhofligan, mest känd under beteckningen Röda Arméfraktionen (RAF). Det var den mest kända av 1970-talets vänsterterror-organisationer. RAF var verksamt mellan 1970 och 1998 och mördade 34 människor. Provisoriska IRA (Irländska Republikanska Armén) är en annan struktur som min generation minns väl. Organisationens mål var att ”ena och befria Irland” genom att bland annat begå spektakulära terrordåd. Strukturer av denna typ hade ett utvecklat politiskt program, en stark inre sammanhållning, slutenhet men också en stark känsla för att åstadkomma publicitet för sin sak.
I backspegeln får nog ändå konflikterna i Mellanöstern sägas vara den moderna terrorismens moder. Allt sedan staten Israel bildades 1948 har terrorism från området stått på dagordningen – en terrorism som ofta utspelats på platser långt från konflikthärdens geografiska belägenhet. Organisationernas namn har skiftat från PLO, PFLP, Abu Nidal, Hamas och Islamic Jihad, för att ta några exempel. Och den israeliska sidan är långt ifrån klanderfri på detta område. Metoderna hos många terroristorganisationer har skiftat med självmordsbombare som det kanske mest ultimata vapnet.
Terrorismen i den form jag nämner har ingalunda varit koncentrerad till Europa och USA. Utöver terrorhandlingar i Afrika kan som exempel nämnas gasattacken med sarin i Tokyos tunnelbana 1995, som dödade och skadade ett stort antal människor.
De kanske mest kända terrordåden under senaste tiden är nog likväl flygattacken mot World Trade Center i New York 2001 och Anders Breiviks vansinnesdåd 2011 på Utoya och vid regeringskvarteren i Oslo.
I dagsläget står vi enligt min mening inför en ny situation och nya former av hotbilder. Det kommer säkerligen i framtiden att genomföras stora koordinerade terroraktioner. Våra samhällen har dock blivit bättre på att identifiera, analysera och eliminera dessa hot eftersom de kräver god och långvarig planering, många inblandade aktörer, starka finanser och en utbyggd bakomliggande underhållsapparat. Brottslingars svaga punkt är här kommunikation och pengar, där de ofta tvingas till en oönskad exponering.
Jag tror att vi framöver måste hålla ögonen två typer av hot:
- Strukturer som Islamiska Staten (IS) som genom sin statsliknande karaktär kan mobilisera grupper av sympatisörer i till exempel Europa för ”småskalig terrorverksamhet”. Radikaliseringen hos främst unga män kan här visa sig vara ett större problem än vad många inser
- Den enskilde galningen som på eget initiativ vill göra något – alltifrån att gå ut med en kökskniv till att göra samma sak med ett högeffektivt skjutvapen
Eftersom dessa typer av dåd per definition är extremt svåra att förebygga med underrättelsearbete kommer vikten av fysiskt och tekniskt förebyggande insatser att stiga. Vi vet av erfarenhet att attentatsmän (med undantag av självmordsbombare) normalt vill undvika att ta risker. Eftersom statens resurser inte är outtömliga kommer polis att behöva kompletteras med andra resurser. Bevakning i olika former av känsliga platser kommer att få en renässans.