Under en följd av år har många yrkesgrupper inom den offentliga sektorn utsatts för allt mer betungande administration. Rapporter om detta har strömmat in från bland annat domstolar, högskolor och universitet och under senare år i tilltagande grad från sjukvården och skolan. Det administrativa arbetet har ökat och särskilt gäller detta dokumentation. Traditionella administrativa yrken som kanslister, kontorister och sekreterare är idag på väg att försvinna. Vi får istället en kår av nya, ofta välutbildade controllers, koordinatorer och kommunikatörer.
Det administrativa arbetet har tryckts uppåt i de ämbetsmannastrukturerna till professionella yrkesgrupper som lärare, läkare, sjuksköterskor och poliser. Samtidigt som man skurit ned på den traditionella administrativa personalen har den moderna datatekniken gjort det möjligt att göra alla till administratörer. Denna trend där administrativt arbete amatöriseras genom att flyttas över till yrkesgrupper som inte är utbildade för uppgifterna eller anställts för att utföra dem håller på att bli ett allt större problem.
Det är i själva verket så att läkare, lärare och poliser ägnar mindre än hälften av sin arbetstid åt sina huvuduppgifter. Studier visar också att de ägnar en stor och ökande del av sin arbetstid åt att på olika sätt dokumentera om och kring sitt arbete. Det finns flera orsaker till den ökande administrationen men en är att organisationerna ständigt av våra politiker får nya uppgifter utan att de gamla tas bort. Exempelvis är man ofta sysselsatt, vid sidan av kärnuppgifterna, med att möta en mängd andra krav som kan vara löst kopplade till huvuduppgifterna. De ska möta krav på miljö och uthållighet, jämställdhet, etiskt handlande, etnisk mångfald, IT-strategier, kvalitetssäkring och utvärdering med mera.
I en tänkvärd nyutkommen bok ”Administrationssamhället” belyses dessa mekaniker på ett tankeväckande, för att inte säga chockerande, sätt. För min egen del associerar jag till min tid i finansdepartementet på 70-talet då kanslister togs bort och vi själva skulle skriva våra beslut på maskin. Som rikspolischef fick jag uppleva att poliser i fält själva skulle svara för att boka förhör och att skriva ut protokoll med mera. När fältropen skallade att vi måste ha flera poliser ville jag närmast utropa ”Fram för färre poliser och flera administrationsproffs”!
Som landshövding i Östergötland fick jag från Stockholm dussintals krav på rapporteringar. Så här i efterhand kan jag väl som högsta chef medge att jag själv sällan eller aldrig hade någon direkt nytta av all denna dokumentation och jag tvivlar starkt på att de lästes av den armé av utvärderare som befolkade de olika departementen. I alla fall mötte jag nästan aldrig något statsråd eller statssekreterare som ville ha rapporterna som kvällslitteratur!
Under senaste årtionde har jag ägnat mycket tid åt idrottsrörelsen. Ibland undrar jag om våra föreningar hinner ägna sig åt vanlig idrott mellan alla redovisningskrav från allahanda aktörer i dess omgivning!