Medellivslängden i Sverige har de senaste trettio åren ökat med sex år. För en pensionär som jag kan det i sig kanske betraktas som en glädjande utveckling. Något mindre roande för generationen efter mig eftersom det ökar försörjningsbördan för de som är yrkesverksamma.
Andelen personer upp till och med 19 års ålder uppgår för närvarande till knappt 60 procent och beräknas vara relativt stabil under kommande år. Andelen som är 60 år och äldre var 2010 drygt 31 procent och beräknas öka till drygt 41 procent år 2030. Man räknar sedan med att andelen fortsätter att öka för att till 2060 uppgå till cirka 47 procent och 2099 till drygt hälften av befolkningen.
Det är naturligtvis på sikt en ekonomiskt ohållbar utveckling och det var den avgörande utgångspunkten för den nu gällande pensionsreformen. Den långsiktiga lösningen för att undvika alltför kraftig belastning på de förvärvsarbetande är självfallet att successivt höja pensionsåldern. Ett sådant beslut kommer oberoende av vad politikerna säger i dag gissningsvis inom några år.
Begreppet pensionär kommer framöver att ges en annan innebörd. Flera av oss yngre pensionärer kommer fysiskt att fungera väl. Brytpunkten verkar nu gå strax över åttioårsåldern. I dag är ungefär 250 000 personer 85 år eller äldre. Den siffran beräknas 2035 ha stigit till 450 000. Här kommer behovet av sjukvård och äldreomsorg kraftigt att öka.
Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) har i rapporten ”Framtidens utmaning” gett en bild av vilka finansieringsbehov som huvudmännen för vård och omsorg kan komma att få i framtiden. Man beskriver två scenarier. Det första utgår från den demografiska utvecklingen med samma kostnader per åldersgrupp som idag. Det andra scenariot utgår från en ambitionshöjning som leder till en årlig kostnadsökning på 1 procent. Det senare alternativet motsvarar i stort den historiska utvecklingen. I det första alternativet ökar de kommunala kostnaderna med knappt 20 procent i fasta priser. I det andra mer realistiska alternativet givet dagens förutsättningar blir kostnadsökningen drygt 50 procent. Det skulle i sin tur leda till ett behov av att höja den kommunala utdebiteringen till 2035 med nästan 13 kronor vilket i många fall motsvara en kommunalskatt på uppemot 45 procent det året.
En sådan kraftig skattehöjning är naturligtvis orealistisk. Även om den ekonomiska utvecklingen skulle vara god under kommande decennier blir det sannolikt även vid en höjd pensionsålder en diskussion om att minska pensionerna och/eller att öka egenfinansieringen genom exempelvis högre egenavgifter eller privata försäkringar.
När vågar det politiska etablissemanget på allvar börja diskutera denna i den allmänna debatten undangömda bomb? För egen del har slutsatsen blivit att så länge krafterna står mig bi jobba vidare som förvärvsarbetare. Att lita på den offentliga sektorn som min enda garant känns synnerligen riskabelt. Att tystnad och passivitet på sikt innebär ökade inkomstklyftor inom pensionärskollektivet är tyvärr en mycket sannolik gissning!