Likt föregångarna Nils Dacke och Engelbrekt Engelbrektsson gör jag nu revolt mot överheten. För dem handlade det om kampen mot en nationalstat - för mig om storbankernas envetna kamp för att utrota kontanterna. För mig gäller vreden en illa genomförd privatisering då direktörerna i storbankerna fick rätten att svara för principer bakom kontanthanteringen. Eftersom de inte kan ta betalt för att många använder kontanter handlar det om att motverka och fördyra för oss som envisas med att använda sedlar och mynt. När monopolet på att kortanvändandet väl etablerats kan kortavgifterna höjas och storbankernas vinster ytterligare raka i höjden.
När jag drog igång kontantupproret skrev jag en vitbok med titeln ”Korten på bordet”. I vitboken beskrivs ett antal av de tekniker som storbankerna – med Handelsbanken och Forex som lovvärda undantag – använder. Det handlar om höjda avgifter för distribution an kontanter, nedmontering av antalet uttagsautomater, reduktion av belopp som enkelt kan tas ut med mera.
För mig är det en enkel fråga och den handlar om demokrati. Jag anser att det är fel att ett begränsat antal storbanksdirektörer ska bestämma att kontanthanteringen ska elimineras. Att vissa grupper som flyktingar, ett antal pensionärer, idrottsklubbar, glesbygdsboende och småföretagare får sitta emellan bryr man sig inte om. Jag rekommenderar dem att åka till orter som Ljusfallshammar och försöka köpa en mazarin med sina plastkort.
Alltsedan kontantupproret startades fram till att vi idag finns på Facebook och har egen hemsida har jag slagits av att storbankerna genomgående valt strategin att försöka tiga ihjäl oss. Media som tv och radio har gjort upprepade försök att få till stånd debatter mellan dem och mig, men genomgående bemötts med en total tystnad. Likt strutsen som stoppar huvudet i sanden tycks de tro att frågan ska självdö. Det är därför glädjande att Aktiespararna nu gått i bräschen och börjat efterlysa svar på bankernas årsstämmor. Där är de ju tvungna att svara sina ägare!
I kontantupproret har vi för närvarande tre huvudkrav som vi driver. Det första är att staten ska återta dirigentpinnen. Om en aktör vill ha tillstånd för att bedriva bankverksamhet ska staten föreskriva att banken måste hantera kontanter. Glädjande nog verkar EU på väg att införa detta i sin uppsättning av bindande direktiv. Varför denna ska börda falla på den lilla lanthandeln, medan banker av lönsamhetsskäl ska slippa undan, är en gåta.
För det andra anser vi att offentliga aktörer som Linköpings kommun bör införa krav på kontanthantering för de banker som via offentlig upphandling önskar sköta bankaffärer för dem.
Ett tredje krav bör vara att Finansinspektionen inför ett offentligt redovisningskrav av de belopp den finansiella sektorn tillskjuter för att kompensera kunder för olika former av kortbedrägerier de utsatts för. Jag är övertygad om att dessa strängt hemliga belopp är mångfalt större än de summor bankerna förlorar till följd av fysiska rån.
Gör revolt östgötar!