Polisfunktionen har funnits så länge som det moderna välfärdssamhället existerat och arbetsuppgiften brukar ofta kortfattat anges vara ”att förebygga och utreda brott”. För att kunna fullgöra denna funktion tilldelas polismakten regelmässigt ett våldsmonopol, det vill säga den unika rättigheten att under vissa betingelser få använda våld för att lösa sina arbetsuppgifter. Polisen har också en lagreglerad rätt att nyttja vissa tvångsmedel i sin tjänsteutövning, till exempel gripa personer, efter åklagarbeslut genomföra husrannsakan med mera.
Normalt polisarbete är lite förenklat något som utförs utan att staten tar betalt annat än över skattsedeln. Likt alla andra ”gratistjänster” tenderar efterfrågan på sådan verksamhet att överstiga tillgängligt utbud. Vad gäller trygghetsfrågor i olika tappningar finns en tilltagande skillnad mellan objektivt och subjektivt upplevd trygghet. Trots ett allt säkrare samhälle stiger medborgarnas subjektiva behov av att känna sig trygga.
Eftersom samhället per definition inte klarar att leverera den trygghet medborgarna efterfrågar det har i Sverige, liksom i andra länder, vuxit fram olika former av privat utförda trygghetstjänster. Utbudet tar sig olika former som väktare, ordningsvakter med mera. Det offentliga har i takt med detta sett som sin uppgift att flytta fokus från att själv leverera tjänster till att reglera villkoren för privata aktörer såsom vilket regelsystem som ska tillämpas, vilka utbildningskrav som ska ställas och hur tillsynen bör ske.
Utbudet av dessa tjänster – här benämnd privat säkerhetsindustri - har vuxit lavinartat. När jag var rikspolischef motsvarade antalet anställda i den branschen kanske hälften av antalet poliser. När jag nu blickar ut över terrängen är man kanske dubbelt så många som polisen.
Följer man den sporadiska debatten skulle man kunna tro att rågången mellan polis och säkerhetsbransch är logisk och entydig. Så är inte fallet. Delar av våldsmonopolet har delegerats till ordningsvakter med flera. Vissa tvångsmedel får tillämpas av andra än polisen vid den patrullering som i dag utförs av privata bevakningsföretag på tunnelbanor, offentliga platser och i glesbygd. Utredningsarbete kopplat till brottsmål sköts i dag i stor utsträckning av försäkringsbolag och branschorganisationer. Listan på praktiska exempel skulle kunna göras betydligt längre.
Min poäng är att rågången mellan privat säkerhetstjänst och polis inte vuxit fram efter traditionell utredning och beslutsfattande. Visserligen gäller axiomatiskt att myndighetsutövning i sin mest renodlade form är förbehållet den offentliga sektorn. Men ska det tolkas i vid eller snäv mening? Kan alkoholutandningsprov regelmässigt tas av civilister som står under polisärt befäl? Ska utredningsinsatser på papperet förbehållas polisen när de i realiteten vid vardagsbrott ”privatiserats”, via exempelvis försäkringsbolagen? Utan komplement till polisen skulle grundbulten att alla brott ska utredas, helt komma att ersättas av maximen ”om de inte går att tekniskt avskrivas”.